Dec 21

Dec 21 Gästskribenten: “Jag gillade verkligen min A110!”

För skribenten, motorcyklisten och bilkonnässören Anders Adolfsson verkade Alpine A110 vara svaret på nästan alla önskningar. Hur blev det när drömmen mötte verkligheten?

**Op. Ed. kallas det i brittiska tidningar.** Gästskribenter som bidrar med nya infallsvinklar, slutsatser och vässade counterpoints!

Av Anders Adolfsson

Såg för första gången den färdiga A110 på Genèvesalongen 2017. Lätt som få andra nya bilar på 1.080 kg, mittmotor, görsnygg kaross och prestanda nära min sweet spot, det vill säga runt fem sekunder till hundra. En annan stark dragare var just varumärket som bar på traditioner, men ändå inte skulle tilltala okunniga statussökare. Jag blev helsåld.

Efter en lång väntan kunde jag till slut hämta ut mitt mörkblå exemplar i april 2019. Minns som i går hur bilen rann genom motorvägspåfarten från Bilia Segeltorp ut på E4 norrut. Instyrning med närapå viktlös känsla, den hävde sig inte, kändes aldrig ansträngd utan liksom dansade fram. Just lättheten i rörelserna och den mjuka fjädringen gjorde körupplevelsen unik jämfört med alla andra sportbilar jag kört.

Kurviga vägar var som väntat bilens paradgren, men det som förvånade mest var kanske komforten på långfärd. Chassit är mjukt och vägljudet förvånande väl dämpat. Samtidigt är bilen så lätt att den påverkades kännbart av sidovind, vid omkörningar av lastbilar och liknande. En annan intressant egenhet var känsligheten för däcktryck: från 2,1 bar och uppåt märktes karossens låga vridstyvhet med irriterande chassivibrationer, vilka försvann igen om man släppte ut lite luft.

Anders Adolfsson har haft flera Porsche 911 av olika valörer genom åren. Se till exempel klippet med 964 Carrera “Black Adder” på hal is. Foto: Anders Adolfsson.

Initierade rapporter om livet med Alpine A110 levererades på Youtube medan Anders ägde sin bil. Se länken längre ned. Foto: Anders Adolfsson.

Provade några varv på bana en gång, och visst gick det okej, men krängningen blev snart störande och originaldäcken överhettade, vilket gjorde att jag avbröt efter bara några varv och kunde konstatera att den fabriksmonterade fjädrings/däckkombinationen var optimerad för körning på gata. Vet att vissa också haft problem med växellådor som överhettade under bankörning. Omoget nog saknade jag också den möjlighet till kontrollerade småställ (och kanske någon donut) som en mekanisk diffbroms hade gett.

Motorn är ju en vanlig turbofyra och har ett enkelt jobb med den lätta bilen. Det är en bra maskin, men den varken låter eller varvar på något minnesvärt sätt. Dubbelkopplingslådan fungerade fint, men nog hade bilen också varit mer kul med en manuell låda?

Jag gillade verkligen min A110, och den tjänade både som helgnöje och familjens andrabil under ett tag, men lite svalnande känslor och behovet av någon slags praktikalitet gjorde att bilen ändå fick gå vidare efter ett halvår. | e11 |