Slingrigaste vägen till Ralph Erskines mönsterby
En utflykt med 2 x Carrera kan handla om så mycket mer än att köra bil. Mat, arkitektur och goda samtal, till exempel. Samt möjligheten att studera 911-genealogi i praktiken.
Först till Gysinge. Där hade Mikael identifierat att en ny krog med lunchservering öppnat i herrgårdens orangeri. Lagom långt både från hans Falun och mitt Uppsala dessutom. När det hade gått tre timmar frågade hovmästaren vänligt om vi kunde tänka oss att lämna lokalen, de skulle stänga och ha personalmöte före middagssittningen.
Timmarna hade flugit i väg eftersom vi hade med oss varsin virtuell kappsäck full med samtalsämnen: bilar, tidningar, arbete, familj och allt annat som gör livet värt att prata om. Den goda maten sedan länge uppäten, kaffet urdrucket och bordet fullt av internationella tidskrifter och “bookazines”, som Mikael plockat fram ur sin fysiska ryggsäck.
Vi hade diskuterat och eldat på varandra om hur mycket kul det finns att berätta, och hur det kan berättas, i en välgjord trycksak med vackert papper samt lagom hårda pärmar. Hemsidor och bloggar i all ära – att utgå från omsorgsfullt typograferade tidnings- eller boksidor är något annat. Åtminstone för oss som vuxit upp, njutit och senare arbetat med sådana i olika roller.
Det var ändå inte med tunga steg som vi knatade ut till parkeringen. Utgångspunkten för dagens samkväm var nämligen att prata, äta – och köra bil. Varsin. En röd med beteckningen Carrera på bakstammen, och en till röd med samma aktermärkning. Två bilar fulla med gemensamma rottrådar och ändå väsensskilda.
Mikael Granbergs bil är från 1998, den första årsmodellen av den första vätskekylda 911-generationen med internkod 996. Det var den definitiva brytpunkten i 911-historien, när själva råämnet från 1963 till sist byttes ut mot helt nya komponenter och konstruktionsprinciper. Endast en detalj lämnades orörd: idén om hur en 911 ska vara funtad rent själsmässigt.
Det är därför 996 fortfarande ser ut som en skiss från framtiden för oss som växte upp med de gamla, lite truliga 911:orna på näthinnan. Sådana som min från 1986, vilket var ungefär mitt i den luftkylda epoken .
Eftersom vi är papperstidningskillar har både Mikael och jag med oss Motormännens kartbok över svenska vägar. Vart ska vi åka? Det har vi självfallet inte bestämt på förhand, eftersom en annan idé med utflykten är att låta oss falla för infall.
“Du är ju intresserad av arkitektur”, säger jag. “Finns det inte något kul i den svängen vi kan åka och kika på?” Sju och en halv sekunds betänketid och sedan ett svar: “Gästrike Hammarby, strax utanför Sandviken. Nästan hela byn är ritad av Ralph Erskine, och vägen dit är krokig.”
Dess värre var vägen inte bara slingrande som om den rymt ur en karott med spagetti, utan även rena puckelpisten. Det gjorde nu inte så mycket, eftersom vi kör sportbilar som inte tappar fattningen bara för att asfalten gjort det. Vi höll ett fint tempo, sådant som ger harmoni och flyt.
Engelsmannen Ralph Erskine satte stark prägel på svensk 1900-talsarkitektur
Och så kom vi till Gästrike Hammarby, i ett landskap som frammanar bilder av röda trähus med vita knutar samt kanske en och annan mexitegelvilla. Att mitt i skogen – så känns det i alla fall – hitta ett samhälle med avancerad, modernistisk småhusarkitektur verkar osannolikt. Dessutom med en 1800-talsherrgård i centrum, eftersom byn är en gammal bruksort.
Ralph Erskine, bördig från England, har gjort avtryck i många svenska miljöer långt utanför storstäderna. Så här skrev Svenska Dagbladet om Gästrike Hammarby i en artikel 2007:
“Visst måste det ha varit som en Sim City-dröm för unge Ralph Erskine (1914-2005) att få sätta tänderna i det lilla brukssamhället i västra Gästrikland i slutet av 1940-talet. Två mil sydväst om Sandviken och sex kilometer söder om Storvik fick han rita allt från
grunden, helt efter sin egen vision - precis som i det populära dataspelet. Generalplanen, kedjehusen, fabriken, radhusen, pensionärsbostäderna, tjänstemannavillorna, vattentornet, hyreshuset och bensinmacken - rubb och stubb har samma arkitekt.
Ett folkhemsbygge som en ung och hungrig nyskapande arkitekt fick utforma efter sina estetiska ideal mellan åren 1947 och 1968.”
För mig, som en gång trodde att jag fått synrubbningar i ett Erskine-hus (idrottshallens välvda tak var asymmetriskt, upptäckte jag dagen efter när huvudvärken givit med sig), är det inte alldeles lättsmälta syner denna gång heller. Men det var oupphörligt fascinerande att under vårt korta besök “ta in” både detaljer och helhet. Som SvD-skribenten konstaterade: om dessa hus hade legat i Bromma hade hajpen och priserna varit lite annorlunda …
Min plan var att studsa runt med kameran och dokumentera våra bilar med arkitekturen som fond, men det blev inte mycket av det. Vi hade ännu mer att prata om, och blev stående i först en korsning och sedan en annan medan en polis-XC60 och en lagom skum Dacia Duster hovrade om varann.
Vi diskuterade husen runt oss och bilarna vi hade med oss. Hur Porsche förvaltat och vidareutvecklat, och vad som passar att själv tillföra eller modifiera. Mikael har monterat OZ Alleggerita HLT-fälgar på sin 996, som dessutom är en liten gnutta sänkt jämfört med originalhöjden. Ingen av oss är egentligen särskilt intresserade av “tuning”, men de där hjulen skulle gott ha kunnat vara sprungna ur Porsches egen designlåda. Dessutom adderar de några hektogram rallykänsla till anrättningen. De passar så bra på 996 att man nästan blir arg.
Så var det dags för eftermiddagsfika. Saken vara bara den att vi hade ruckat dagsschemat så pass att knappast några kaféer längre skulle ha öppet. Varsin Circle K-kaffe kunde duga som färdkost, innan vi skulle dra västerut respektive söderut. McDonalds dök upp först och där siktade jag in mig på te och en sådan där svullen chokladmunk med hög densitet. Att jag på nytt egentligen var ganska hungrig vågade jag inte erkänna.
“Vore det inte gott med middag"?” sade Mikael. Tack! Så kom det sig att vi grundade inför hemfärden med varsin Big Mac. Ibland är det förbålt gott. Hur länge vi blev sittande på McDonalds? Tja, kanske halvannan timme. Kanske mer. Vi hade ju inte pratat färdigt. På långa vägar. | e11 |