Två röda 911 – och en till! Summer of '69, '90 och '19
Det skulle bli en ganska tajt skuren historia om Carrera 4-historien: 964 i ena ringhörnan, 992 i den andra. Men som så ofta med 911-utflykter blev det en filosofisk pilgrimsvandring genom historia och svansmotorkultur – och med en oväntad twist.
Jag hade dragit i sporrsträck till Fagersta för att möta upp med kompisen och poddaren Jörgen Bergström. Med mig hade jag en testbil, den då pinfärska 992 Carrera 4S. Målet var att göra en filosofisk dagsutflykt med Jörgens och hans pappas 964 Carrera 4. Två röda 911 med svart inredning, båda fyrhjulsdrivna och med 29 års skillnad. (Resultatet kan du läsa här.)
Vi for runt på småvägar, stannade, fotograferade, diskuterade och körde vidare. Ända tills vi blev sugna på glass och styrde mot Smedjebacken, där Jörgen hade koll på en kiosk med rätt inramning.
Knappt hade vi hunnit ur bilarna förrän ett välbekant ljud hördes närma sig på en tvärgata. Kunde det vara …? Milde tid – runt hörnet kom ännu en röd 911 med svart inredning. Ett äldre par från Ludvika var ute och luftade sin 911T från 1969, som de ägt sedan 1987. Uppenbarligen också glassugna. Jörgen och jag höll på att steppa sönder asfalten av upphetsning och förvåning.
Vi var redan på sällsynt gott humör över både körningen och det enkla faktum att vi kunde borra i 911-historien med konkret studiematerial från 1990 respektive 2019. Plötsligt utökades materialet med 50 procent. 1969-bilen kunde vi visserligen inte köra, men väl närstudera på gatan vid kiosken. Glassköpet kom av sig.
Den tidiga bilen framstod som finlemmad och närmast spenslig invid både 964 och 992. Däcken smala och höga, stötfångarna snudd på sirliga och kromutsmyckningen ymnig om än sparsmakad jämfört med många andra bilar 1969.
När 964 presenterades 1989 föreföll den osannolikt modern, och på den tiden var en “early 911” (presenterades 1963, tillverkades 1964–1973) lågt värderad som varande en utdaterad sportbil med ålderdomlig framtoning.
År 2019 är det uppenbart att 1969 och 1990 års 911 har betydligt mer gemensamt, än vad 964 och 992 har. Det är en analog tidsålder som möter en alltigenom digital – utöver att bilarnas format skiljer sig. De båda luftkylda bilarna förefaller både väldigt nätta invid sitt moderna syskon.
Då ska man minnas att 964 ansågs lite bylsig när den lanserades: “kit car-liknande stötfångare” och “den främre stötfångaren ett bulligt schabrak”, skrev till exempel Peter Haventon i den första provkörningen av 911 Carrera 4 som publicerades i Teknikens Värld 1–2/1988 (utgiven 29 december).
Referenser hinner förskjutas många gånger för en produkt som har levt och uppdaterats i snart 60 år. Redan 1990 hade motoreffekten ökat till 250 hästkrafter. 1969 års 911T hade blott 110 hästkrafter – och dagens enklaste Carrera har 380 hästkrafter. Testbilen 911 Carrera 4S har hela 450 – utan att göra anspråk på någon topplacering i Porsches näringskedja.
Motorn sjunger med friskt och lätt anslag, men rösten saknar lite magstöd.
Ljudet från tvålitersmotorn i den gamla elvan är å ena sidan friskt och lätt i anslaget, å andra sidan med en stämma som inte riktigt bottnar i magstödet (det som alla sångare kan beskriva). Jörgens 3,6-litersmotor hymlar inte med sin ansenliga volym: en varm och bullrig baryton fyller gaturummet. Kanske är avgassystemet lite annorlunda än original också.
Den vätskekylda, turboladdade och med partikelfilter försedda 2019-bilen är mer sordinerad, men har funktioner som gör att mer ljud kan frambringas när andan faller på. Då låter det i högsta grad sportbil även om en ny 911 och att klaga vore förmätet. Att det är ett tillrättalagt motorljud – snarare än resultatet av en mekanisk komposition – är ändå uppenbart. Något annat vore heller inte att vänta i detta reglerade tidevarv.
Framför glasskiosken i Smedjebacken for jag runt med kameran medan Jörgen pratade med det trevliga paret om deras bil i synnerhet och 911 i allmänhet. När de en stund senare väckte liv i sin tvålitersmotor och rullade vidare mot nya mål stod Jörgen och jag kvar med en känsla av overklighet. Inte för att 911 – nya eller gamla – på något vis är ovanliga på svenska vägar. Men sannolikheten att just den bilen, med den färgsättningen, skulle dyka upp just där och då var ändå en högoddsare.
Vi återgick till de fyrhjulsdrivna bilarna och i centrum för dagen stod Jörgens 964 Carrera 4. När modellen lanserades 1989 vände Porsche verkligen blad – trots att bilens exteriör var det som förändrades minst. Under skalet skedde de största förändringarna, och det föranledde givetvis omfattande informationsskrifter till motorpressen.
Att rota i gamla pressmappar och pressreleaser är verkligen att sätta efterbrännkammare på tidsresan. Där framkommer hur tillverkarna – eller åtminstone deras pr-avdelningar – ville att bilen skulle begripas och i vilket ljus den skulle framstå. Frågan är hur det blir för framtidens bilarkeologer när allt pressmateriel är digitalt, har tillverkarna förstånd att arkivera även dessa dokument?
Men just det bekymrade inte poddare Bergström och mig den dagen. Vi köpte till slut våra glassar, slog liv i de sammanlagt tolv boxercylindrarna och vässade vidare på vår roadtrip och forskningsexpedition runt Bergslagen. | e11 |
1989 bifogades ännu svartvita pappersbilder med pressmapparna
Redan 1989 gick debattvågorna höga huruvida 911-känslan gått förlorad med all ny teknik
Den första provkörningen av nya 911 Carrera 4 ägde rum hösten 1989 i bergen ovanför Nice på franska Rivieran. Från Sverige deltog bland andra Peter Haventon (Teknikens Värld) och Hans Christiansen (Bil&Mc). Även Robert Petersson (Automobil) var på plats, men hans provkörning har jag ännu inte hittat i mitt röriga arkiv.
Senare samma höst och vinter rullades det fram pressbilar även på svensk mark, och då skrev Dag E Hogsten det första riktiga testet i Teknikens Värld. Den stora frågan som genomsyrade texterna var huruvida den “rätta 911-känslan” börjat suddas ut när servostyrning, låsningsfria bromsar och fyrhjulsdrift gjort entré.
“Dagge” besvarade frågan bland annat så här: “Det måste medges att själva körningen inte är riktigt samma utmaning som med tvåhjulsdrift, men trots allt har man lyckats behålla den typiska Porschekaraktären.”
Peter Haventon drog inga hårda slutsatser i sin tidiga provkörningsartikel, men lät inte läsarna sväva i ovisshet om hans syn på bilens design: “Starkare, snabbare, säkrare – men enligt mångas åsikt också fulare. Dels står bilen högt, med mycket luft i hjulhusen trots att den verkligen inte byggs för terrängkörning, dels är i synnerhet den främre stötfångaren ett bulligt schabrak.”
Hans Christiansen verkade inte lika kritisk: “På håll känns den igen, 911:an. Man känner igen linjerna. De härliga gamla klassiska linjerna som stått sig så väl mot alla nya former och trender som har kommit och gått. Den vanliga 911 har hela tiden varit den vackraste. Inte turbon med “fågelbadet” där bak, inte de “tillfläskade” varianterna med gälar eller de med omgjord front, nerfällda lyktor och en massa stripes. Nä, den rena grundformen är faktiskt en god design som håller i all evighet, som all god design gör. Den nya bilen ser ut att bara ha fått en facelift, åter igen, med nya stötfångare och lite förändringar på bakluckan.”