Sorteringsverket som botade sorteringsvärken
Hur förhåller sig en 928 till en 911 och en 944? Automobils jämförelse mellan tre Porschemodeller 1983 hjälpte mig att förstå.
Som elvaåring hade jag börjat varva upp mitt intresse för Porsches bilar, men jag hade ännu inte fått ordning på modellernas inbördes förhållande. Inte mer än att min pappa sade att “911 är en riktig Porsche, det är inte de andra”. Till saken hör att Stabben inte är särskilt hågad på tyska bilar överhuvudtaget.
I alla händelser var det kittlande att försöka begripa sig på hur de olika Porsche-varianterna förhöll sig till varandra. 911 som såg kärvt gammalmodig och ändå vass ut, toppmoderna 944 med den stora glasbakrutan och så den krumeluriga 928 med de fascinerande popup-lamporna som fälldes bakåt istället för att döljas under luckor. Motorer? Rangordning? Prestanda? Det hade jag ingen koll på.
Det var inte förrän jag köpte utgåva 9/1983 av tidningen Automobil som jag kunde börja sortera modellpusslets olika bitar. Kanske är det en efterhandskonstruktion, men jag minns det som att åtgärda en klåda.
“Ack vad larvig man kan bli i ensamheten i en 911 Cabriolet”, skaldade Kjell Broberg.
Automobils redaktion hade fått möjlighet att frakta de tre bilarna från Umeå till Stockholm. Delegationen bestod av tre redaktörer, bland andra Robert Petersson som jag långt senare senare skulle arbeta tillsammans med på tidningen GranTurismo, samt en “överrock” från Porsches generalagent som reseledare.
Artikeln var just vad jag behövde: en nogsam genomgång av de tre bilarnas teknik, karaktärer, förtjänster och nackdelar.
911 SC Cabriolet med trelitersmotor på 204 hästkrafter,
944 med fyrcylindrig 2,5-litersmotor på 163 hästkrafter,
928 S med 4,7-liters V8 på 300 hästkrafter samt trestegs (!) automatlåda.
Redan då betraktades 911 som en urmodig produkt, 1983 var modellen 20 år gammal, och i början av 1980-talet hade det inte varit självklart att modellen skulle överleva. Men med den nya cabrioletmodellen visade fabriken att den planerade för en fortsättning.
Artikeln i Automobil skrevs av Kjell Broberg, som fastnade för just 911 och beskrev upplevelsen i löddriga ordalag:
“När jag efteråt lyssnade på min lilla bandspelare som jag talade in kommentarer på, skämdes jag nästan. En extatisk röst skälver: ‘Nu kör vi i hundratrettio och närmar oss alla tre en rad långtradare, det ser ut som en grupp jaktplan som anfaller en armada bombplan. Nu går 928:an om … där 944:an … nu är det min tur … och jag växlar ned och drar på’ – och så dränks min röst i motorljudet från boxersexan. Lite längre fram på bandet är det ännu värre: ‘Jag kör över Uppsala-slätten, solen står mycket lågt och ljuset faller in snett över vägen. Stereon försöker överrösta motorljudet med en röst som sjunger musik was my first love – det är helt fel, det är ju bilar som var min första förälskelse!’ Ack, vad larvig man kan bli i ensamheten i en 911 Cabriolet"!”
Ändå är det ett häng efter den huvudsakliga, 15-sidiga artikeln som främst bränt fast i mitt minne. På en 1,5 sida skrev Robban “En kärleksförklaring till 928 S”:
“Det var med sorg jag lämnade tillbaka denna i mitt tycke bästa Porschen, de andra är kul i och för sig, men bara så länge man inte fått prova en 928 S ordentligt. Natten efteråt drömde jag oroligt om dessa gamla filmer och böcker där huvudpersonen försvurit sig till onda makter för ekonomisk vinning, finns det ingen dj-l som vill köpa en bättre begagnad själ för 300.000?”
928 S kostade 291.500 kronor i basutförande, en 944 betingade 158.800 kronor och 911 SC Cabriolet 235.500 kronor. Prisuppgifterna bidrog till min förståelse för hierarkien i Porsche-familjen och jag började greppa det här med motorkonstruktioner (boxer, V-motor, radmotor).
Vad jag först långt senare har förstått är vilken vimsig företagsekonomi som med dagens mått mätt låg bakom Porsches produktprogram. Tre modeller utan några som helst gemensamma delar – så skulle ingen bildirektör tillåta konstruktörerna att fräsa loss i dag.
Men på 1970- och 1980-talet var det fullt möjligt och det har givit oss tre osannolikt starka personligheter som aldrig kan blandas ihop. Åtminstone inte när man fått hjälp att bli av med den initiala sorteringsvärken. | e11 |