Under 16 år hade 911 en speciell stötfångardesign och numera kallas denna generation Porsche för Serie G. Klart att vi under gemytliga former ville fördjupa oss i denna kulturella skatt. Välkommen till The Swedish Impact Bumper Society’s första trivselträff.

Peter Sundfeldt köpte en ljusblå 911 SC från 1981 förra sommaren. “Kul”, sade jag, “vi kan väl samla ihop några kompisar med liknande bilar och sparka däck någon dag?” Varpå Peter kontaktade Martin Merell, som inte bara är ett vandrande Porschelexikon i oräkneligt antal band (kanske snarare ett slags enmans-Wikipedia) utan även känner till nästan alla personer som har med märket att göra i Sverige. Åtminstone på den historiska scenen. Dessutom har han en röd 911 Carrera 3.0 från 1976.

Nu är det plötsligt nästan midsommar år 2022 och på en liten gräsmatta i Grythyttan står sex Porsche 911 från en 16 år lång men ändå tydligt sammanhållen epok. Mellan 1974 och 1989 såg nämligen 911 ut ungefär så här. Amerikanska krocksäkerhetskrav tvingade fram biffigare stötfångare på nästan alla bilar, och till årsmodell 1974 bytte alltså 911 bort det utseende som modellen haft sedan introduktionen 1963.

Impact bumpers, kallas de i USA. På svenska finns inget allmängiltigt ord, men lite skämtsamt kallas de ibland dragspelsstötfångare syftande på gummibälgarna på sidorna. Eller för att dra det ett steg längre: Jularbostötfångare, efter bälgaspelskungen Calle.

Det har länge varit ett slags sanning att tidiga 911 – med tunna stötfångare, lång fronthuv och bakre registreringsskylten placerad mellan bakljusen – är snyggare än dessa. Men för många av oss är just detta utseende, som våra bilar har, själva sinnebilden av 911.

– Tänk hur många andra biltillverkares USA-stötfångare såg ut när de tvingades anpassa sig till de nya kraven, säger någon i sällskapet.

Vi andra hummar instämmande, och får groteska installationer på alltifrån Volkswagen Golf till Mercedes SL på våra näthinnor. Nätta bilkarosser som plötsligt hade fläskläppar både fram- och baktill. Porsche löste det elegant, enas vi om. Se bara hur Singer nu gör en hommage till 930-modellen (911 turbo 1975–1989), komplett med dragspel och allt.

I förgrunden Peter Sundfeldts 911 SC, Martin Merells 3.0 Carrera samt Thord Anderssons 3,2 Carrera. Foto: Julius Lund.

Men vi har inte rest alla milen till det gemytliga gästgiveriet i Västmanland för att bara prata stötfångare. Vi vill förstås snoka runt och upptäcka varandras bilexemplar och med glatt humör gå ned oss i nörderier. Startfältet ser ut som följer:

Martins röda 3.0 Carrera från 1976,
Thords röda 3,2 Carrera från 1986,
Hans blåmetallic 3.0 Carrera från 1977,
Jaans blå 2,7 från 1974,
Peters ljusblå 3,0 SC från 1981,
min röda 3,2 Carrera från 1986.

Martin tar täten på gräsmattan, och börjar med att slå fast att den enda närvarande bilen som faktiskt är en Serie G är Jaan Tombachs Mexikoblå coupé, som hans pappa köpte ny. Det har nämligen blivit allmängods att 911 1974–1989 kallas just Serie G. Till och med Porschefabriken själva gör det numera i sin kommunikation.

– De har ingen koll, de har ju döpt en elbil till turbo, säger Martin och ler pillemariskt.

SC står väl för “super carrera” – eller hur är det nu med den saken? Egentligen …?

Ja, missförstånd kan lätt bli sanningar. Rätteligen skulle Martin Merells bil benämnas Serie I (som i Ivar), eftersom den är av 1976 års modell, och Hans Åhléns som en Serie J. “ G“ var just sjuttifyran. Men nu har nomenklaturen glidit i väg som en kontinentalplatta och går nog aldrig att baxa tillbaka.

På ett sätt är det begripligt. De efterföljande generationerna har sina tydliga koder: 964, 993, 996 och så vidare. Våra bilar har inte någon sådan siffra (åtminstone har inte Porsches interna projektkoder blivit offentliga på samma sätt), och något måste generationen heta. “Jularbo-Porsche” har aldrig slagit an, särskilt inte internationellt av någon anledning.

Det får bli “Serie G”, eller med engelskt anslag “G model” eller “G series”. En kapitulation på begriplighetens altare. Och nu tycker Peter att G-udstjänsten måste få upp tempot med fler svar på livets stora frågor.

– Min 911-modell heter SC. För mig står det för Sally Carrera, men vad betyder det egentligen? Super Carrera?

Peter Sundfeldt (till vänster) vill veta om hans blå Sally Carrera egentligen heter Super Carrera. Martin Merell (till höger) har en teori om SC-beteckningen. Foto: Eric Lund.

Att en basmodell skulle ha fått beteckningen Super Carrera tror inte Martin Merell en sekund på. Några historiska rottrådar som skulle ha lett fram till etiketteringen går heller inte att spåra.

– Jag tror att man måste gå tillbaka till 356-epoken, säger Martin. C var den tredje generationen för 356, och S var en modell med starkare motor. Där föddes SC, och det plockades upp när 911 uppdaterades med bland annat ny motor till 1978 års modell. Så tror jag att det gick till.

Som vi alla vet kom ändå efterföljaren till SC att få beteckningen Carrera (3,2-modellen 1984–1989), som dittills varit förbehållen just extra kryddiga versioner och gärna sådana som hade tävlingsaptit. Men det är en annan historia, och som sagt – inget “super” före “carrera” då heller.

Diskussionen var livlig på bakgården vid Grythyttans Gästgiveri. Dagen efter åkte större delen av sällskapet vidare till Velodromloppet på Gelleråsen i Karlskoga. Foto: Julius Lund.

Själv är jag naturliga skäl nyfiken på Thord Anderssons fint specificerade och ordninggjorda 3,2 Carrera, en tvillingbil till min egen. Thord har installerat en elegant skalstol på förarplatsen och har låtit klä båda framstolarna med klassiskt rutigt tyg (“tartan”, se Martins skjorta) på sittytorna.

Dessutom är chassit i Thords bil lätt modifierat för att mäkta bankörning, men utan att bilen är någon fullblodsracer. Vi är eniga om att användning på vanliga vägar – gärna ofta och länge – är det kanske allra bästa sättet att njuta en klassisk 911.

Men att göra bilen lite extra skärpt och med på noterna i både uppenbarelse och körupplevelse är något jag själv har på göralistan. Thords bil inspirerar.

Kvällen går lite för snabbt. Jag hade velat nosa runt på samtliga vagnar. Inte minst Hans Åhléns läckra 3.0 Carrera Targa. Det är alltså samma modell – en “930 turbo utan turbo” vad motorn beträffar – som Martins bil, men med targakaross. Detta lär vara den allra sist tillverkade 3.0 Carrera i hela världen. Sådana uppgifter ger alltid guldkant till bilupplevelsen.

Jaan Tombachs “äkta Serie G” hade jag gärna också fördjupat mig i. Komplett med många tidstypiska detaljer och den enda i sällskapet denna dag som inte har Fuchs-fälgar. Jag tycker att de så kallade “cookie cutter-hjulen”, tillverkade av ATS, är vådligt aptitliga. Dessutom blir jag varm i hjärtat av att Jaans pappa alltså köpte bilen ny.

Vad mer: hemma har Jaan även en 911 Carrera av jubileumsversionen från 1988 – med samma familjehistoria. Och en Volkswagen 411!

Bloggens *Firmenwagen* sida vid sida med den sist tillverkade 3.0 Carrera överhuvudtaget. Foto: Julius Lund.

Dagens båda beifahrers storknar kanske en smula över detaljrikedomen i samtalen. Men vem vill inte veta att sidoblinkern även har suttit på Porsche 956 (fast i fronten)? Eller att toppfarten ökar 2 km/h om man monterar lyktglas från Volkswagen med aningen mer rundade ovankanter (källa: Alois Ruf via Martin Merell)?

Dessutom vet jag att banchefen för Nybblering, Johan Gröndahl, är väl skickad att både ta emot och bearbeta stora mängder data. Det har han bevisat genom åren i form av löddrig information konverterad till god läsning (eller finfin tv-presenation i programmet Asfalt).

Min egen 15-årige son, som också åkt högerstol till sammankomsten, är tålmodig och intresserad, så jag vet att han klarar att pappa ställer ytterligare en följdfråga. Ändå flyttar vi till slut in i salongen för middag. Hungern efter mer än goda samtal och initierade lärospån i Serie G-kunskap måste också mättas.

“Vem vill inte veta att sidoblinkern även suttit på Porsche 956? Eller att lyktglasen ökar toppfarten med 2 km/h?”

Där tar diskussionen om möjligt fart ännu mer, när äkta G-krafter kommer på tal. Peter Sundfeldt öser frikostigt ur sin brunn av osannolika upplevelser. Han lär till exempel (enligt Flygvapnet) ännu till denna dag vara den enda civila person som inte bara åkt med i ett JAS 39 Gripen, utan faktiskt passerat G-kraftsträningen för 9G (!) och därmed kunnat flyga utan begränsningar. Han har dessutom kört tävlingsbilar som många av oss andra antagligen inte skulle klara att manövrera ut ur depån, inklusive en Top Fuel-dragster.

Själv har jag inte några sådana historier att berätta, åtminstone inga sanna. Däremot har jag alltför lätt att leverera jolmiga ordvitsar. Jag lyckas gira förbi att säga något om “G-punkter”, men föreslår i alla fall att vi borde avrunda kvällen med att se Staffan Hildebrands omtalade ungdomsfilm från 1983: G – som i gemenskap. | e11 |