Pressvisning av ny 911 bland oljeburkar, fläktremmar och 7 generationer gammel-11
Följ pilarna mot depån. Det är där det händer. Alla bilder i artikeln är klickbara, så att man kan se dem i större format. Foto: Eric Lund.
Det är bilen som är viktig, själva pressvisningen är sällan något att skriva hem om. Men det händer att även evenemanget kan träffa rätt i en bensinskalle.
Hur ser det egentligen ut på pressvisningarna när nya bilmodeller ska provköras av motormurvlar från hela världen? Tja, ofta polerat, extravagant, påkostat och uppstyltat. Biltillverkarnas arrangemang är sällan några spralliga tillställningar med glimten i ögat. Syftet på sista raden är trots allt att sälja bilar – i detta fall genom att försöka få positiva recensioner.
Dammiga gamla verkstadsprylar, skavda reservdelar och diverse andra mer eller mindre solkiga attiraljer brukar inte ingå i rekvisitan. Men när Porsche lät pressen premiärköra nya 911 (generation 992) vintern 2019 var det just så scenografin såg ut.
Provkörningen utgick från racerbanan Ricardo Tormo utanför Valencia (min recension kan du läsa här). Några av depåboxarna hade inretts med väggar av brunt fusktegel för att bilda fond till presentationen, och somliga av möblerna var som hämtade från en flygplatslounge 1967.
Det var där hyllorna med grunkor stod med uppenbar baktanke: att understryka 911-modellens långa historia. Mekanik, olja och hantverkskunnande har lagt grunden och detta skulle framhävas, inte förtigas.
Syftet naturligtvis inget annat än det vanliga – att sälja bilar – men nog var det ett välkommet avbrott. Vi bilknasar kunde strosa runt med en kaffekopp i handen, kika, peka och låtsas veta det mesta om prylarna i hyllorna.
Men det fanns kul föremål även i depågatan utanför. Där hade museet i Stuttgart ställt fram en 911 ur varje generation. Vi fick inte provköra dem (åtminstone var jag för blyg för att fråga), men det var tillräckligt intressant att närstudera dem stillastående och att kunna torrbryta bakom rattarna.
Turbobred kaross och cuphjul sticker ut i raden av smalhöftade standard-911
Av lätt begripliga skäl uppehöll jag mig extra länge i och runt den vita Carrera 3,2. Att kunna glo och fingra på en likadan bil som min egen, fast i form av ett exemplar som omhuldas av Porschemuseets verkstadspersonal, är extra intressant. Museibilen hade vinröd inredning med kritstrecksrandig plyschklädsel – jag blir alltid på gott humör av färgglada interiörer.
Det enda jag störde mig på i klassikerparaden var att 964-generationen representerades av en jubileumsversion, ”30 Jahre” (30 år). Den breda turbokarossen utan vinge stack ut i raden av bas-911, jag saknade en vanlig 964 Carrera 2 eller Carrera 4 med smala höfter och de eleganta Design 90-hjulen.
Även 991-representanten var en jubileumsbil – från modellens 50-årskalas – men den kändes konstigt nog inte som ett lika påtagligt avsteg från baslinjen.
Trots ett par – i mitt tycke – snedträffar var det ändå en finfin möjlighet att jämföra generationerna. Inte minst förarmiljöns utveckling (som jag ska återkomma till här på bloggen) och motorrummens förändring utgör en unik utvecklingslinje i bilhistorien. Få andra bilmodeller har så synliga rottrådar att börja nysta i som 911.
Om jag fick välja en av museibilarna att ta med hem? Tjö, en 993 Carrera finns på ett sätt alltid i tankarna. Som varande den mest sentida representanten för den gamla, luftkylda 911-skolan är den habegärlig. Fullständigt intakt i sina grundvalar men ändå på de flesta sätt modern att köra och vardagsbruka. I så måtto en unik brygga.
Men kanske skulle jag ända norpa med mig den spensliga, beigefärgade bilen med plåtfälgar och navkapslar. Om man som jag har intresse just för 911-genealogin går det inte att komma runt ursprunget. I detta fall en bil av 1964 års modell med tvålitersmotor och rakt igenom finlemmad konstruktion.
Om 964-exemplaret hade varit en smalhöftad version med rätt hjul – gärna en silvermetallic med vinröd läderinteriör – hade jag nog tagit den och dragit norrut mot franska gränsen. Sedan lite österut, 60–70 mil eller så, och därefter en snirklande sträckning norrut mot Mälardalen.
Varför inte en Carrera 3,2? Jo, men en sådan har jag ju redan. Varför inte någon av de vätskekylda (996, 997 eller 991)? Jodå, jag skulle kunna leva med vilken som helst av dem. Fast nu var det inte hem vi skulle, utan till hotellet i centrala Valencia.
Fågelholks-Mac, NERF-pistol, Foppatofflar och mängder med varianter av knasig fast telefoni
Hotellet var också skrudat i tidsresans tecken, och det började redan i hissen. Varje våningsplan hade fått sitt årtionde, från 1960-talet och framåt.
Själv hamnade jag i rum 301, som av en händelse på 1980-talsplanet, och med en svart (tror jag) 911 SC med 930-vinge på dörrskylten samt en rallyskrudad 959 på en tavla intill. Runt hörnet dessutom en skylt med texten “Carrera Generation”. Det kan förstås ha varit en tillfällighet …
Utanför hissdörrarna fanns hyllor med diverse tidstypiska rekvisita från respektive decennium. Ett anspråkslöst sätt att liva upp tillställningen en smula. Men själv tycker jag att den metoden trumfar det storvulna och pretentiösa.
Åtskilliga gånger har jag övervarat pompösa och högstämda presentationer av nya bilmodeller som sedan ändå tar första avtagsvägen till närmaste hyrbilsparkering så snart de släpps ut i verkligheten. Jag beklagar mig inte det minsta – tvärtom – men vill uppmuntra till det avspända handlaget.
En journalist åker naturligtvis hem och skriver sin uppriktiga åsikt om den provkörda bilen alldeles oavsett inramningen på pressvisningen. Men som bilentusiast tar jag mig friheten att tycka det är kul med mojänger och memorabilia, som på det här evenemanget. | e11 |
Brasklapp: 100 procent improviserat babbel runt racerbanan i 992 Carrera 4S
“Vill du köra några varv med videoinspelning?” Absolut, svarade jag. Men inte förrän jag satt mig till rätta i bilen och någon började montera en myggmikrofon på skjortkragen begrep jag att jag skulle kunna berätta medan jag körde.
Därav det lätt osammanhängande och i vissa stycken rent tokiga pratet i filmen. Så många hårnålskurvor har till exempel inte Circuito Ricardo Tormo – fast onekligen några kurvor som kan beskrivas som tajta och kniviga (och väldigt roliga!).
Men för att vara improviserat i stunden samtidigt som jag försöker hänga med en instruktör som kör framför i en 991 GT3 RS – inte i tävlingstempo, men ändå skapligt uppskruvat – är det kanske inte så pjåkigt. Jag valde i alla fall att publicera klippet på min hemsida. Publish and be damned, heter det ju. | e11 |
Schema för körningen på Circuito Ricardo Tormo, men till största delen ägde provkörningen rum på landsvägar. Foto: Eric Lund.
