Biltest vi minns: toppfartsnotering på parkeringsplatsen
I Teknikens Värld 8/1984 utbröt syskonfejd på högsta nivå när 911 Carrera utmanade 928 S. Men hur var det egentligen med den där hastighetsmätarbilden …?
Tidning: Teknikens Värld. Utgåva: 8/1984. Testobjekt: Porsche 911 Carrera mot Porsche 928S.
Ett bra biltest utgår från nyfikenhet, oräddhet och berättarglädje. Fördelar och tillkortakommanden ska rapporteras med samma iver. Jag menar att dessa grundpelare odlades framgångsrikt i Teknikens Värld under 1970- och 1980-talet, då flera profilstarka skribenter etablerade sig i spalterna.
Jag började läsa Teknikens Värld 1981–1982 och var således i formbar ålder. Men en sak är säker: jag hade inte läst – eller kanske ens blivit den läsare jag är i dag – om inte dessa biltester varit så välskrivna. Åtminstone var snittet högt – allt som skrevs har så klart inte hållit för tidens tand vid nutida omläsning.
Att klä torra fakta och utredande resonemang i ett lustfyllt berättande är vad det handlar om. En recenserande biltidning som menar allvar med att både granska och roa måste klara att vara Råd & Rön och kåsör samtidigt. Dessutom på ett i sammanhanget kompakt utrymme.
Vissa biltester har etsat sig fast starkare än andra i min något skeva skalle. Det här till exempel, ur Teknikens Värld 8/1984. Varför är enkelt att förstå.
Långresa till racerbana för att vända ut och in på testbilarna 911 Carrera och 928 S. Originalfoto: PeO Eriksson.
Om trippelprovkörningen med 944, 911 och 928 i Automobil gav mig en överblick av Porsches dåtida modellprogram, så var det denna duelldrabbning som fördjupade kunskaperna. Björn Sundfeldt satt vid skrivmaskinen och tidningens dåvarande husfotograf PeO Eriksson höll i kameran.
Till årsmodell 1984 hade 911 SC med 3,0-litersmotor på 204 hästkrafter ersatts med 911 Carrera, som hade en 3,2-litersmaskin på 231 hästkrafter. Det är en sådan jag själv äger sedan vintern 2000. I andra ringhörnan fanns Porsches gran turismo, 928 S, med 4,7-liters V8 på 300 hästkrafter och färden gick längs Autobahn till Nürburgring.
Att en delegation med testförare och en fotograf kunde vara på resa en vecka eller mer var ingen ovanlighet på den här tiden – ekonomin för tidningsredaktioner var milt uttryckt annorlunda jämfört med i dag.
Dramaturgin tonar snabbt fram i texten. 911 Carrera är sportbilen, ”en racer hjälpligt förklädd till vanlig bil … och den tål därför hårdkörning utan att krokna bättre än någon annan serietillverkad bil”, medan 928 S är långreseredskapet par preference. I dag är det faktiskt lite svårt att förstå hur obekväm 911 uppfattades på den tiden. Kanske för att vi numera är härdade i klena familjebilar försedda med stenhårda ”sportchassin” och dito lågprofildäck.
Unge reportern Michael Åhman fick vara fotomodell på inredningsbilderna. Det skulle alltid sitta en testförare iförd testjacka som referens i förarstolen. Originalfoto: PeO Eriksson.
På 911-föraren kunde man ställa krav: erfarenhet, talang och förnuft var efterfrågade egenskaper.
Man kan som rättrådig 2020-talsläsare även känna en viss mättnad på beskrivningarna av vilken särdeles kunnig rattvridare som 911 förutsätter:
”Men det är också en bil som kräver speciella förare för att kunna utnyttjas maximalt. Den är våldsamt snabb, den är svårtkörd och kan vara farlig: den förlåter inga misstag. Den kräver erfarenhet, talang och förnuft.”
Säkert sant alltihop – särskilt i 1984 års sammanhang – men man anar att Teknikens Världs testförare räknade sig själva till gruppen som var värdiga uppgiften … Det må vara förlåtet. Att många “vanliga” 911-förare for av vägen på grund av övermod är dessutom sant det också.
Testbilen var en vit 911 som i standardutförande kostade 215.000 kronor ny men som hade extrautrustning för totalt 76.335 kronor. Bland tillvalen märks diffbroms (4.755 kronor), helläderinredning med sportstolar (16.725 kronor), sportstötdämpare (1.405 kronor), smidda fälgar (fram 7 tum och 185/70VR15, bak 8 tum, 215/60VR15, 7.995 kronor), luftkonditionering (12.440 kronor) samt eltaklucka (7.995 kronor).
På den här tiden var toppfart över 200 km/h inte vardagsmat, och 911 Carrera samt 928 S betraktades med rätta som mycket snabba bilar. 911 Carrera beskrivs så här: ”Bilen är stabil ända upp i toppfart – fabriken anger 245 men vi når en verklig fart på 250 km/h.” 928 S skulle klara 250, men nådde bara upp i 245.
Björn Sundfeldt anno 2022, i bilen han slog svenskt hastighetsrekord med 1987: Porsche DP1 Zirkelbach. Foto: Esther Lund.
Tretton år senare, i Teknikens Värld 16/1997, fanns en jubileumsartikel om 911 inför att den första vätskekylda versionen (996) skulle göra entré. Där skrev Björn Sundfeldt om sitt långa förhållande till Porsche 911 och återgav även resan till Ringen 1984:
“Vi körde av färjan i Puttgarden efter midnatt. Vädret var kanon, efter Hamburg var Autobahn tom. Snart låg vi på topp och mina kolleger i nio-elvan började långsamt dra ifrån. Då fällde jag in 928:ans stora strålkastare och höll i stället in spaken till ljustutan (som påverkade små separata fjärrljus).
Tack vare 928:ans minskade luftmotstånd gick bilarna nu exakt lika fort. Sida vid sida brakade vi fram genom natten i 250 km/h. Aldrig förr – eller senare – har jag kört så fort så länge som den natten. Under en hel timme höll vi drygt 200 i snitt, på tre timmar körde vi nästan 60 mil.
På Ringen körde 911 skiten ur 928, vars bromsar tog slut efter ett halvt varv. På hemvägen körde vi så jäkla fort för att hinna med den sista färjan att vi fick soppatorsk och missade färjan.”
928 S på långresa i smeksamt kvällsljus. 911 Carrera med vita Fuchs-fälgar i rivigt uppställ på ett flygfält i Frankrike, där Teknikens Världs testlag ofta förrättade sina mätningar vintertid. Originalfoto: PeO Eriksson.
Sedan har vi bilden som pryder det första uppslaget i artikeln. Ett fotomontage i så måtto att en medåkningsbild tagen på motorväg med båda bilarna klippts ihop med 928 S-instrumenteringen – där hastighetsmätarnålen står parkerad på drygt 250.
Det sistnämnda är inget bildfusk, men historien om hur fotografen förevigade toppfartsnoteringen rymmer ändå ett mått av ”nu kan det avslöjas”.
– Vi körde ut till parkeringsplatsen vid dåvarande Täby Galopp, som var helt täckt med tjock is, berättar Björn. Bilen står alltså stilla och spinner bakhjulen till toppfart.
Tänk om bakhjulen hade fått fäste – hade det då blivit en strike rakt in i hästspiltorna …?
– Det slet just ingenting på isen, men om hjulen mot förmodan hade fått fäste hade de ju spunnit även på asfalt eller grus fast kanske drivit lite framåt. Ingen fara där inte.
Att läsa om sin barn- och ungdoms bilstester är att resa i tiden. Och med lite nytillförd kunskap om hur det gick till bakom kulisserna blir det extra roligt tycker jag. Särskilt när det handlar om bilar som man själv har en aktuell referens till. More to come, lovar jag. | e11 |
““Du balanserar exakt på din och bilens förmåga och då kör du mycket fort. Men du vet vad du kan och vad bilen kan, och det är då som livet är värt att leva.””
