Vår 911 försvann i Milanos vimmel med en okänd chaufför

Hade vi just givit ett mycket generöst bidrag till den lokala maffians handkassa?

Milano flämtade i värmeböljan, trafiken flöt fram som lava och där försvann vår Porsche i vimlet med en okänd chaufför bakom ratten. Vi stod kvar på trottoaren med våra väskor och undrade om vi skulle få se bilen igen.

Eftersom vi lämnat över nycklarna frivilligt skulle knappast någon försäkring gälla. Men jag bestämde jag mig prompt för att inte oroa mig. Då skulle semesterdagarna i Milano bli fullständigt kvaddade och gjort var ändå gjort.

Ibland fattar man konstiga beslut och vi skulle väl kunna ta tåget hem till Sverige om bilen för alltid var borta. Timmarna i tågkupén skulle innebära gott om tid påbörja två parallella processer: slicka sår och beräkna förlust.

Vi hade kört från kusten vid Adriatiska havet tidigt samma dag och på gehör bökat oss in till centrala Milano i den täta trafiken (pre-GPS). Parkerat på första bästa tvärgata, som råkade ligga ett stenkast från Piazza del Duomo, och efter en stunds promenerande hittat ett hotell på en annan tvärgata.

”Var kan vi förvara vår bil säkert under vistelsen?”, frågade jag portieren. ”Var har ni den nu?” blev motfrågan. När jag förklarat det konstaterade han krasst: ”Det är inte så långt bort, men väldigt krångligt att hitta hit.”

Strax därpå fann jag mig därför springande genom gränderna, hack i häl på en piccolo som skulle guida mig tillbaka med bilen. Han verkade arbeta på ackord.

Åter vid hotellet bad portieren om bilnycklarna, varpå han direkt lämnade över dem till en tredje kille. Som alltså hoppade in i vår bil, slog fyr på maskinen och försvann i Milanos trafikcirkus. Garaget var tydligen så svårt att hitta till att jag inte ens var betrodd att köra dit själv. Eller så hade vi råkat träffa ett riktigt bondfångargäng. Eller så var servicenivån verkligen oväntat hög.

På fina hotell finns så kallad valet parkering, där en chaufför tar hand om och parkerar bilen åt gästerna. Det här var inte ett sådant hotell, åtminstone inte av prisbilden att döma. Och han som körde i väg med bilen hade varken guldsmidd uniform eller mörk kostym.

Som sagt – jag förträngde att jag kanske hade skänkt bort en fin 1980-tals-Carrera till den milanesiska maffian och njöt av vistelsen. Lagom doser kultur, fönstershopping och matupplevelser.

Ändå kan jag inte säga att annat än att lättnaden var stor när bilen stod framkörd invid en silvergrå Audi S3 i god tid på avresedagen. Vi kunde fortsätta vår lilla Europaturné, den fondueheta sommaren 2003. | e11 |