Feb 3

Feb 3 Provkörning Alpine A110

Söndag morgon. Solen har försiktigt börjat värma vägbanorna, daggen lättar och familjen sover. Vilken bil väljer du? Den franska mittmotordelikatessen är ett starkt inlägg i debatten.

Den här bloggen har ett underliggande tema som kanske inte är uppenbart vid en hastig anblick. Ibland har jag tänkt att den borde byta namn till Analogbilsbloggen eller Jakten på söndagsmorgonbilen. Ett brett och glatt sökande efter bilar som har minimala filter mellan föraren och körupplevelsen. Provkörningen av Porsche 911 GT3 Touring är ett exempel.

Kanske var det Mitsubishi 3000 GT som i slutet av 1990-talet fick mig att komma till insikt. På papperet en överdängare: sex cylindrar, dubbla turbo, fyrhjulsdrift. I verkligheten en däven och stum figur. Det var som om ett tjockt lager frigolit låg mellan mig och körningen, känselspröten tycktes domnade.

I andra änden av skalan kan man till exempel hitta Alfa Romeo 4C eller Lotus Elise och Exige. Bland mindre extrema skapelser lyser exempelvis Honda S2000 och Mazda MX-5. Bilar med synbarligen enkla ingredienser, men där både utgångspunkten och utförandet lett till körupplevelser som spritter av liv och energi.

Motorkaraktär trumfar hög effekt och ett välkomponerat samt välbalanserat chassi överglänser teknisk ekvilibrism. Med det sagt kan hög effekt och avancerade konstruktioner absolut förhöja körupplevelsen – men bara om karaktär, komposition och balans utgör fundament i bygget.

Något budgetalternativ till Porsche Cayman är inte Alpine A110. Vintern 2023 kostar det billigaste utförandet med 252 hästkrafter 662.500 kronor, och en 718 Cayman med 300 hästkrafter börjar på 620.000 kronor. Foto: Eric Lund.

Därav följer att mitt ideal premierar bilar som förmodligen är hopplösa att sälja i stora upplagor. Små, lätta bilar med i sammanhanget smala hjul är helt enkelt inte något som dagens bilköpare letar efter. Inte ens sportbilsköparna – bortsett från de miljoner insiktsfulla personer som njuter i sina MX-5. Övriga projekt med dessa ingångsvärden brukar tyvärr ha svårt hålla styrfart när de väl kommer utanför motorjournalisternas positiva recensioner.

Ett hopp tändes för några år sedan när Alpine A110 presenterades 2017. Låg vikt, nätt format, lagom stark motor och synbarligen minimalt med frigolit. Lägg till det en kaross med glad och personlig design, som dessutom kan fukta ögonen på alla som minns 1963 års Alpine A110.

Jag provkörde A110 och skrev om den för TT Nyhetsbyrån och Svenska Dagbladet. Sedan dess har det kommit fler versioner, som bland annat bjuder högre effekt (300 hästkrafter istället för 252). Dessa har jag inte kört, men grundversionen är alltjämt en bil jag ömt vårdar i minnet som väldigt nära mitt ideal. Hade jag fått önska något vore det manuell växellåda och ett pris som inte tvingar denna trots allt udda figur att i onödan fajtas ur underläge.

Att komma från Frankrike och heta Alpine kan vara helt rätt om det är en bilentusiast med öppet sinne och eventuellt smak för 1900-talets rallyhistoria som kliver in i butiken. Men det kan också vara en black om foten i ett tidevarv som präglas av nervositet och tunnelseende i varumärkesfrågor. Sådana aspekter tar naturligtvis inte jakten på söndagsmorgonbilen några hänsyn till – här är det hårdvaran som gäller. | e11 |

“Kör in på en krokig väg och njut!” löd rubriken när Teknikens Värld testade Volvo 480 ES – som hade motor från Renault. Samma uppmaning och samma motorleverantör gäller för A110. Foto: Eric Lund.

<artikel för svenska dagbladet, augusti 2019>

Liten, vältrimmad och vig

Sportbilar med jättestarka motorer, breda däck och avancerade tekniska system finns det gott om. Med nya A110 har franska Alpine valt en annan väg och resultatet är lovande på flera sätt.

<brödtext> På vardagarna en gråklädd kontorsråtta som slutat hoppas på befordran. På helgerna en festprisse med färgsprakande klädsel som tar täten på dansgolvet. Det finns gott om dubbelnaturer i bilvärlden, men frågan är om inte franska Renault har den spretigaste personligheten.

Standardbilarna kan vara vettiga, trevliga att färdas i och ibland innehålla klipska lösningar. Ändå framstår de sällan som annat än strävsamma tjänstemän i den stora, franska fortskaffningsindustrin. Men med ojämna mellanrum slår Renault klackarna i taket så att omgivningen drattar på ändan. Låt mig ta några exempel:

Vel Satis (2001), en högbyggd lyxbil och ett friskt försök att med franskt egensinna koppla greppet på de tyska prestigebilarna,
Avantime (2001), en mystisk, eggande korsning mellan lyxcoupé och minibuss,
Sport Spider (1996), en extremt avskalad roadster som inte ens hade en enkel sufflett att fälla upp i händelse av regn,
Clio V6 (2001), märkets småbil konverterad till mittmotor och bakhjulsdrift med omvittnat svårbemästrade köregenskaper som resultat. Tillverkades till en början av brittiska Tom Walkinshaw Racing i Volvos gamla Uddevallafabrik.

Renaults knasgeniala historiebok flimrar på min näthinna samtidigt som jag bromsar hårt, växlar ned två steg med ”paddeln” bakom ratten och styr in i tvär kurva. Så här får man egentligen inte köra på allmän väg, men det är sommarkväll, asfalten är torr och sikten god.

Förarmiljön ger ett rörigt första intryck, men i praktiken funkar det mesta bra och strax vänjer man sig vid det myllriga utförandet. Foto: Eric Lund.

Så kallade skalstolar klädda i läder och mikrofibertyg ger fantastiskt sidostöd även vid hård kurvtagning. Nackdelen är att justeringsmöjligheterna är få. Foto: Eric Lund.

Renaults senaste utvikning från vardagsbestyren heter Alpine A110. Det är en sportbil som hämtat både filosofi och designideal från svunna tider – och som just därför kan vara helt rätt för 2019. Egentligen är det orättvist att blanda in Renaults historia eftersom Alpine har en helt egen genealogi. Bilmärket grundades 1955 av Jean Rédélé (1922–2007) och 1963 presenterades sportbilen A110.

Alpines mål var att vinna rallytävlingar och Jean Rédélés övertygelse var att brutal motoreffekt inte skulle leda till segrar. Istället gjorde han en bil som var liten och lätt med teknik från dåtidens Renaultbilar. Det innebar även att Renaults verkstäder kunde utföra service på Alpines bilar som såldes till vanliga kunder.

En höjdpunkt var när svenske rallyföraren Ove ”Påven” Andersson (1938–2008) vann Monte Carlorallyt 1971. Två år senare tog Alpine hem märkes-VM, men samma år slukades firman av Renault. Den stora koncernen höll liv i det lilla märket till 1995, även om bilarna hette Renault Alpine.

En friskt egen design med klara drag av 1963 års Alpine A110, som bland andra Ove “Påven” Andersson tävlade med i rally. Foto: Eric Lund.

2017 pånyttföddes Alpine med sportbilen A110 som våren 2019 hittat till Sverige. Att formerna påminner om ”originalet” från 1963 gör att nya A110 skiljer sig från de flesta andra moderna sportbilar.

Alpine har även på andra sätt gått vid sidan av allfarvägen. Nya A110 är till stor del gjord av aluminium för att spara vikt. Med färre kilon att släpa på behöver inte fjädringen vara lika tufft dimensionerad och chassiingenjörerna får större frihet. Varken hjul eller bromsar behöver vara lika biffiga vilket i sin spar både vikt och pengar. Kort sagt följer nästan enbart fördelar av låg vikt.

Bilen rymmer två personer och det finns två små bagageutrymmen – ett i bilens front och ett i bakpartiet. Provbilen har lättviktsstolar (cirka 13 kg styck) med extra kraftiga sidostöd som håller kroppen på plats även vid hård kurvtagning. Justeringsmöjligheterna i dessa är begränsade, så innan beställningen skrivs under bör man provsitta ordentligt.

Inredningen är speciell och atmosfären trivsam. Det finns reglage som påminner om släktskapet med Renault, men påfallande mycket är specialgjort. På multimediaskärmen går det att få fram mängder av information om bilens innandöme, alltifrån temperaturen på motorns insugsluft och hur mycket bromskraft som används till hur växelkuggarna i dubbelkopplingsväxellådan arbetar.

Tack vare provbilens sportavgassystem låter motorn ettrig när sportläget aktiverats, men det är en bland sportbilar ganska blygsam kraftkälla. En 1,8-liters bensinturbo som ger 252 hästkrafter. Det är lite jämfört med många konkurrenter, men åter gör den låga vikten att A110 ändå är kvick och motorns karaktär klär bilen väl.

Alpine A110 är på sätt och vis en bil för en smal målgrupp. Den är relativt dyr och dess transportnytta begränsad. Men till skillnad mot flera av Renaults mer tokroliga experiment är detta en bil som förutom att vara baserad bara på en historisk förlaga verkligen förmår gjuta nytt liv i både Alpine och hela sportbilsbranschen.

A110 bär varken grå kostym eller glittrig partystass. Den är klädd i träningstajts och linne, redo att utmana varje storvulen atlet. <slut>

<fakta enligt svd:s mall>

Alpine A110 Pure (2019)

Grundpris (2019): 580.000 kronor.
Förbrukning: 6,9 liter/100 km (enligt WLTP-normen).
Koldioxidutsläpp: 156 gram/km (enligt WLTP-normen).
Motor: Fyrcylindrig 1,8-liters bensin med turbo.
Kraftöverföring: 7-växlad dubbelkopplingslåda, bakhjulsdrift.
Skatt: 4.478 kronor (beräknat enligt NEDC-normen).
Max effekt: 252 hästkrafter vid 6.000 varv/minut.
Max vridmoment: 320 newtonmeter vid 2.000 varv/minut.
Tjänstevikt: 1.188 kg.
Längd/bredd/höjd (i meter): 4,18/1,80/1,25.
0–100 km/tim: 4,5 s.
Toppfart: 250 km/tim (elektroniskt begränsad).

Dubbelkopplingsväxellåda är standard i Alpine A110, och bakhjulsdriven är den givetvis. Betydligt mer ombonad och vardagsvänlig än en Lotus Esprit, men rätt hårdkokt jämfört med det mesta övriga på bilmarknaden. Foto: Eric Lund.

<betyg/omdömen enligt svd:s skala>

Motor/växellåda: 4 av 6
En fyrcylindrig turbomotor hämtad från familjebilsprogrammet är inte huvudsaken i A110, men med 252 hästkrafter och ettrigt ljud är det ändå en passande kraftkälla. Dubbelkopplingslådan klär bilen väl och ger snabba skiften.

Ekonomi: 3 av 6
Andrahandsvärdet är svårt att sia om för en så udda produkt. Nybilspriset kan tyckas vara i överkant sett till bilens prestationsförmåga. Men i ljuset av att detta är en nischprodukt med höga utvecklingskostnader är priset ändå inte mycket att klaga på.

Miljö: 3 av 6
Miljöaspekten är kluven. Å ena sidan är A110 långt ifrån svensk skattebonus. Å andra sidan är en lätt bil med i sammanhanget liten motor inte värsta sortens miljöbov.

Franska skolan syns och känns. Foto: Eric Lund.

Köregenskaper: 6 av 6
Låg vikt och en fjädring som är mjukt följsam utan att vara det minsta såsig – det är receptet för hur en sportbil blir riktigt rolig att köra på allmän väg. Styrningen är väl avvägd och det är belönande att köra A110 även i låga hastigheter bara vägen är tillräckligt krokig. Fjädringskomforten är bra för biltypen.

Säkerhet: 2 av 6
Svårbedömd säkerhet eftersom Euro NCAP inte har krocktestat A110. Låg vikt är en fördel i många lägen, men inte nödvändigtvis i kollisioner med andra bilar. Bilens låga konstruktion och trånga kupéutrymme är inte heller någon fördel.

Helhet: 4 av 6
Många betydligt motorstarkare och tekniskt mer avancerade sportbilar ställs i skuggan av Alpine A110. Låg vikt, väl avvägda fjädringskomponenter och knivskarp reaktionsförmåga – tre paradgrenar som kombineras med icke oäven vardagsvänlighet och egen stil. Priset är i högsta laget, men förklaras till dels av att det är en produkt som tillverkas i få exemplar.