Bentley Continental, Gunnar Friberg och drömmen om grand tourern
Den här artikeln handlar egentligen om en ny Bentley. Men den handlar också om en gammal Bentley och dess ägare – skribenten Gunnar Friberg.
Text Eric Lund Foto Peter Gunnars och Per-Åke Uddman
Långa omvägar har jag gått. Värjt mig och trotsat som en tonåring som prompt måste inta motsatt åsikt vad saken än gäller. Ett slags fadersuppror, fast det inte är min egen farsa jag försökt revoltera emot.
Jag har helt enkelt varit genuint trött på myten om Gunnar Friberg. Han som tog motorjournalistiken och gjorde något mycket större av den. Som skrev kåserier som citeras än i dag, fast han dog redan 1986. Han som hade ett absolut gehör för språkets valörer, nyanser och rikedomar.
Nu sitter jag lik förbannat här i en svart Bentley Continental. Någon skinnpaj äger jag inte, men en svart jeansjacka har jag på mig och skägget har jag låtit växa. Alltihop egentligen tillfälligheter, men sammantaget ser det onekligen ut som något annat än en slump. Som om jag efter alla år av undvikanden till slut givit efter och anammat hela paketet. Gunnar Friberg hade ju skägg, gärna kragen uppvikt och han ägde en mörkblå, nästan svart, Bentley Continental.
Varför trots och uppror? Tja, något måste man ju ta spjärn emot när man ska forma sig själv. Jag kom till Teknikens Världs redaktion som 14-årig praoelev, bara några månader efter att Friberg hade dött. Då hade han visserligen levt i brasiliansk exil i flera år, men han fanns ändå kvar i lokalerna.
Det var som om alla som träffat och arbetat med honom satt på en hemlighet, som om de varit med om en initiationsrit som vi andra aldrig skulle få ta del av. Inte direkt malliga, men utan tvivel stolta. Och präglade.
Egentligen är det snarare det lite idoliserande förhållningssättet till Friberg än Friberg själv jag försökt vara uppstudsig emot. Lite valpaktigt och fånigt. I synnerhet som jag varje arbetsdag gått i Gunnar Fribergs fotspår genom att försöka skriva så bra jag kan, väl medveten om att jag inte når honom till knäna.
Och nu alltså en svart Bentley Continental med coupékaross och rottrådar som vindlar sig 68 år bakåt i tiden. Det var 1952 som Bentley fick göra ett litet utbrytningsförsök i så måtto att R-type Continental inte hade någon direkt motsvarighet i ägaren Rolls-Royces sortiment. Den var vid tiden världens snabbaste fyrsitsiga coupé. Högre kompression samt utväxling och sista året, 1955, även en större sexcylindrig motor (ökad från 4.566 kubik till 4.887).
I Andrew Frankels bok Bentley The Story heter ett av kapitlen ”A crisis of identity”. Det handlar om åren 1931–1998, då Bentley fick trampa i kulisserna medan Rolls-Royce vek alla titelroller till sina egna stjärnor.
Frankels kapitelrubrik ska möjligen ses i ljuset av att boken är sanktionerad av Bentley och utgiven 2003, samma år som Volkswagen lanserade sin första egenutvecklade bil från Crewe. Då hade det bara gått fem år sedan BMW knep rättigheterna till Rolls-Royces biltillverkning och Bentley hamnade i Volkswagens hägn.
Andrew Frankel har med andra ord föga skäl att beskriva de nästan sju decennier då Rolls-Royce ägde Bentley som något annat än en bördig jord lagd i träda. Egentligen är det först 1982, med Mulsanne Turbo, som Bentley tillåts börja spira. En blomma i taget.
Nog bidrar denna magra skörd till att just R-type Continental lyser så klart ur historieboken. Men den står sig förstås i vilket sammanhang som helst, anslående som den är. Det är inte konstigt att Gunnar Friberg köpte ett exemplar. Det är heller inte att förvånas över att det var denna modell som Bentley återvände till för sin renässans.
2003 års Continental GT var en nytändning för märket och samma sak för hela den genre som givit namn till denna tidskrift. Sportiga tvådörrarsvagnar för långa resor i högt tempo. Gran turismo. En idé lika blossande av drömmar om resmål och milslukande i dag som 1952.
Är det inte en ödets nyck att nya Bentley Continental GT V8 anmäler sig för testkörning just när tidningen GranTurismo övergår i ett starkt crescendo inför sitt slutackord?
En tidskrift som under sina tio år (2010–2020) varit en luftfick i ett medielandskap med allt lägre takhöjd. En plats där den fotografiska skaparglädjen alltid övertrumfat redovisningsplikten och där den grafiska formen inte bara burit fram berättelserna, utan bidragit med en alldeles egen röst och ett aldrig sinande fyrverkeri av påhittighet och gott humör.
Själv har jag fått dela spalterna och sola mig i glansen från några av Sveriges mest initierade och välskrivande biljournalister. Flera av dem har förresten egna minnen av Gunnar Friberg – läs George Johanssons enastående vänporträtt över 16 sidor i GranTurismo 9/2011. Om du redan gjort det – läs igen.
Gunnars Bentley hade röd läderinredning medan testbilen är draperad i brunt. Kulören går nästan ton i ton med de generösa dekorpanelerna av amerikanske valnötsträ.
Istället för kontraster med ljust och mörkt läder och trä, eller 2000-talets dystra med svart klädsel och svart dekor, är det alltså en vällustigt färgsatt miljö. Det får detaljerna att framträda: det diamantformade mönstret i delar av klädseln, ådringen i träet, de precisa sömmarna.
Instrumentpanelens överdel är identisk med den i fyrdörrarsmodellen Flying Spur, men mittkonsolen och dörrsidorna har en helt annorlunda utformning. Det som först verkar vara en gimmick visar sig snabbt vara en starkt bidragande del i helheten: den snurrbara navigationsskärmen (12,3 tum). Ett knapptryck och en träpanel med tre analoga mätare kommer i dagen, ett tryck till och även de tre mätarna döljs. Kostar 50.000 kronor extra. Tveka inte.
Det är som om den grandiosa interiören bär fram även bilens exteriör i en sällsynt samklang med den svarta exteriören. Och jag som normalt inte tänder på svart. Men om det är någon kaross vid sidan av Citroën C6 som klär i svart så är det Continental.
Det här är inte en grand tourer för solstänkta dagar på Rivieran. Det är naturligtvis en bil som vet att föra sig brittiska övreståndsmiljöer. Men exemplaret har en helt annan aura – nämligen av parisisk höstkväll.
Jag ser den framför mig lite slarvigt parkerad utanför en jazzklubb, där gatlamporna får lackeringen (kallad Black Crystal) att glimra. Karossformerna accentueras av kromet och när någon öppnar dörren till källaren hörs spröda toner från en altsaxofon.
Friberg lär ha gillat jazz och att han tog intryck av beatgenerationens förgrundsgestalter som Allen Ginsberg, Bob Kaufman och Jack Kerouac tar jag för givet.
Kerouacs roman On the road (1957) måste ha varit som en manual för många av Gunnar Fribergs generationskamrater med kulturella ambitioner. Dess värre ett vanskligt rättesnöre för livet som helhet, men avgjort näringsrik för språket och skrivandet. Huvudpersonernas rastlösa resa tvärs över USA i en Hudson har dessutom ganska lite att göra med det slags grand touring som Bentley Continental GT gör anspråk på.
När modellen debuterade 2003 var det med en hel del grundmaterial från Volkswagen Phaeton. Den tolvcylindriga W-motorn hade försetts med dubbla turboaggregat och vrängde ur sig 560 hästkrafter.
Continental GT var en sinnrik korsning mellan vidareutvecklad teknik från Volkswagens lagerhyllor och det storslagna arvet från R-type Continental. Bilens design hade inte ett uns retrostil, ändå kunde var och en se att H.J. Mulliner-karossen från 1950-talet inspirerat till både detaljer och helhet.
Hur skulle det kunna bli annat än en framgång? I synnerhet som Bentleys produktplanerare hade identifierat en lucka på marknaden: Continental GT var billigare än konkurrenterna från Aston Martin och Ferrari.
Den tredje generationen Continental GT debuterade 2018 och förhöjer upplevelsen i alla dimensioner. W12-motorn finns kvar, den tillverkas i Crewe och levererar numera 635 hästkrafter. Däremot har Bentley nyligen nackat den klassiska V8-motor på 6,75 liter som introducerades 1959 och följde med i boet vid Volkswagens övertagande.
Startknappen i den svarta testbilen slår istället fyr på en V8-motor utvecklad och tillverkad av Porsche. Fyra liters volym, dubbla turbo placerade inuti v:et, 550 hästkrafter och en för bilen osannolikt välpassande karaktär. Där en tolvcylindrig motor kan vara både silkeslen och rakbladsvass har en V8 rundare hörn och för det mesta gladare humör.
I det ordinarie körläget är det en ganska tillbakadragen gestalt, ett trivsamt mummel från maskinrummet är allt som hörs. Men när sportläget aktiveras är det som om en Nascar-motor tagit plats bakom grillen.
Under skalet lär nya Continental och Flying Spur vara syskon med Porsche Panamera och jag tycker att det känns. Här finns en finkalibrerad känslighet för hur bilen rör sig och hanterar alla prövningar som svenska vägar kan utsätta den för.
Dubbelkopplingslådan får mig att rygga tillbaka på förhand: den tekniken i en Bentley? Men samarbetet med motorn är ypperligt och det finns inga blottor i uppträdandet. De aktiva krängningshämmarna med 48-voltsteknik kom först i Audi SQ7 och medger att den 2,2 ton tunga vagnen kan växla personlighet: pösig fåtölj eller hårdsträngad racket för smashar rakt i apex.
Om gubbarna som snodde ihop R-type Continental i det tidiga 1950-talet kunde få provköra den nya vagnen skulle de inte tro det var möjligt att förena så motstridiga egenskaper. Något fadersuppror skulle de däremot inte finns, helt enkelt därför att det inte finns något. 2020 års Continental GT V8 är en briljant hyllning till samma ideal som de själva förfäktade.
Och tidningen GranTurismo är så klart inget annat än ett tioårigt utforskande av parametrarna som leder till just dessa egenskaper. Verktygen vi använt har varit nyfikenhet och bokstäver – sannerligen i Gunnar Fribergs anda. I det ljuset är det rätt märkligt att en svart Bentley Continental anmäler sig just när finalen förbereds. Den som vill kan se cirklar slutas. Jag har förresten aldrig varit något vidare på revolter och uppror. | e11 |
Mer läsning om Gunnar Friberg och hans Bentley |
Mer läsning om Gunnar Friberg och hans Bentley |
I sin krafts dagar var Gunnar en kändis, en VIP i bil- och motorsportbranschen. Han kände ”alla”, både inom och utom lagens råmärken – men trots goda kontakter med allehanda bilhandlare var hans egna bilar sällan något att skryta med.
Jo, han ”skröt” ofta om sin Bentley R-type Continental 4,9 ”by Mulliner” och det var en pampig pjäs. Men om nu den nakna och brutala sanningen ska fram – och det ska den förstås – så var Gunnars Bentley Continental inte i något vidare skick: matt och lite sprucken i lacken, och inte särskilt fräsch inuti heller.
Han körde den inte särskilt ofta, det var nog snarare att äga just en ovanlig Bentley (ex greve Bertil Bernadotte) som var det viktiga för honom.
ur Björn Sundfeldts minnesporträtt (se nedan)