**Mikael Granberg** och **Eric Lund**. Laddade med Saabanda och kaffe. Strax på rull i en liten bil där luftkonditioneringen vidtagit en arbetsmarknadspolitisk stridsåtgärd. Dess bättre har takluckan avslutat sin sympatistrejk. Foto: Jessica Axelsson / Saab Car Museum.

De där rekordvarma dagarna i september 2024. Då kunde man åka till en badstrand. Eller så boade man in sig i en kramig läderstol på väg till hipsterträffen för luftkylda Porschar i Köpenhamn: Luftgekühlt.

Prolog. Äntligen lite liv i luckan

Sommaren 2023 blev det något slags sallad i vajrarna som driver takluckan. Det var extra dåligt eftersom luftkonditioneringen gav upp i en passkontroll mellan Italien och Schweiz sommaren 2003. (Samma resa då jag trodde att jag råkat skänka bort bilen till den milanesiska maffian).

Om det mot förmodan skulle råka uppstå tillfällig tystnad i en grupp 911-entusiaster kan man alltid säga “taklucka”. Då blir det fart på samtalet igen. Somliga menar att sportbilar inte ska ha taklucka eftersom takluckor adderar vikt i fel ände av farkosten, kan gå sönder (till skillnad mot resten av bilen?) och implicerar att föraren har småtöntiga ideal. Som att njuta av turbulens, eftersträva partiell solbränna och kanske inte alltid värdera varvtider på racerbanor högst.

Jag är vådligt förtjust i min taklucka och blev väldigt bekymrad när mekanismen havererade. Det blev min hovmekaniker Dick Andersson på Perry’s Motor också, eftersom det tydligen är rätt joxigt att reda ut den där vajersalladen. Men Dick grep sig an uppgiften med sedvanligt gott mod och noggrannhet, efter att kompisen Lars hjälpt mig att frakta vagnen till Strömsholm. I samma veva åkte även motorn ur (bilens alltså, inte takluckans), eftersom en packning vid oljekylaren börjat läcka.

Någon vecka senare var det dags att hämta den friska bilen med den fungerande takluckan och oljekylaren. Stabben skjutsade mig den här gången. Men riktigt färdigt var det inte. Dick tyckte på goda grunder att listen i lucköppningens framkant kunde jag klistra dit själv, istället för att han skulle ödsla timmar på att trilskas med kontaktlim. Så resonerar bara en ärlig verkstadsägare!

Men på en punkt hade han fel: jag skulle inte alls kunna klistra dit listen själv. Om Dick hade sett mina försök att limma ihop modellbyggsatser skulle han aldrig ha kommit på tanken. Jag visste dock på råd. Ingen tapetserar snyggare än min svärfar, och ingen är över huvud taget mer omsorgsfull när det gäller pillerillarbeten som inbegriper klister. Lennart har ett handlag med sådant som skulle ge honom en doktorstitel på studs om det fanns sådana att få i ämnet kontaktlim.

Så i svärfar Lennarts garage skrapade vi loss den gamla listen och limmade dit den nya. Rättare sagt: han gjorde det mesta av jobbet, medan jag som bäst höll i, höll fram verktyg och höll mig borta från finliret. Men vi hade trevligt för man hinner prata mycket medan en sådan där list appliceras. Efter någon dags arbete var den på plats och vi kunde återmontera de sista delarna på själva luckan.

För att tala klarspråk hade det nog inte gått att resa 160 mil över en långhelg utan vare sig taklucka eller luftkonditionering i bruk. Den helgen jag skulle fara på långresa var det nämligen något slags värmerekord för september, uppåt 30 grader. Men med fungerande taklucka och ett kontokort laddat för inköp av buteljerat vatten skingrades tvivlen. Den luftkylda pilgrimsresan kunde inledas!

5 september. Sommarkväll mot Trollhättan

Starttiden var planerad till 12.00. Att jag bara blev fem timmar försenad beror givetvis på att jag är så effektiv och strukturerad när det gäller att pricka av göralistor. Nästan allt hanns med. Klockan 17.00 var jag i alla fall på rull västerut från Uppsala, och jag hade egentligen ingen brådska. Jo förresten, receptionen vid helmysiga Hotell Bele i Trollhättan stänger klockan 21.00, men de kan väl lägga ut en nyckel? Det kunde de inte, visade det sig. Istället väntade den trevliga receptionisten ända tills jag kom fram vid 23-tiden. Det är service!

Jag gjorde förresten ett kort depåstopp hos Dick i Strömsholm. Inte för att min bil brukar slaska i sig några stora mängder olja, men inför en långresa känns det alltid proffsigt att ha med sig en extra liter från rätt region och årgång. Fast det var långt efter arbetstid gjorde Dick en oljekoll och serverade mig en flaska för färden. Service!

6 september. Trollhättan – Köpenhamn

Bilen stod kvar på Hotell Beles trygga innergård när väckarklockan skallrade. Där stod även en Volkswagen T-Roc med italienska registreringsskyltar, som möjligen tillhör författaren Herman Lindqvist. Han hovrade nämligen runt frukostbuffén iförd mockaloafers och linnekostym i sällskap med sin hustru. De hade visst hållit föredrag någonstans i staden kvällen innan. Vid närmare eftertanke bor ju paret Lindqvist numera i Warszawa, så kanske var det inte hans Italien-Folka trots allt.

Nu var det dags att växla upp utflyktens trivselfaktor genom att addera en god reskamrat. Min kompis Mikael Granberg har nyligen påbörjat en tjänst som verksamhetsutvecklare vid Saab Car Museum. En synnerligen klok rekrytering, bedömer jag, eftersom Mikael dels är patologiskt bilintresserad av det “läsande slaget”, dels har en lång bakgrund inom kommunikation och marknadsföring. (I grunden är han grafisk formgivare.)

Ett djupt intresse för Saab behöver jag kanske inte tillägga att Mikael besitter. Ett flertal bilar med trollhättskt ursprung har passerat honom i ägarregistret (för tillfället finns där en 900i -89 samt en nyligen inköpt 9-5 2.3t sedan -97). Men han vet också att ett sunt näringsintag innefattar fler delar av kostcirkeln. Han har bland annat även en Mercedes A-klass ur första generationen, och en Porsche 996 Carrera -98. En av våra 911-utflykter kan du läsa om här.

När vi stuvat Mickes resvant kompakta packning (mina grejer antydde en månadslång Europaturné) kände vi kaffedoften från museet, några kilometer bort. Intendent Bäckström vet att inte skicka ut två resenärer i stora världen utan att först stärka dem med livgivande dryck. Och ett inspirerande samtal, förstås. Tack för uppladdningen, Peter!

På väg ut ur Trollhättan hade vi ett ärende i ett industriområde. På en bakgård skymtade en 911 cabriolet. Borde vi smyga in och kika? Vid närmare eftertanke skulle vi kanske få vårt lystmäte på 911:or ändå den stundande helgen. Let’s hit the road!

Museiman Granberg kartläste oss förnämligt längs landsvägar med just den rätta kurvaturen i sydvästlig riktning. Är han inte – med sina eleganta brillor och sitt välansade skägg – förresten rätt lik världens coolaste codriver, tillika en av de mest tongivande motorsportjournalisterna, Denis Jenkinson?

Cirklarna sluts. Denis Jenkinson ledsagade Stirling Moss till vinst i Mille Miglia 1955 i en Mercedes 300 SLR. Själv for “Jenks” ofta som en ostyrig fluga runt den europeiska kontinenten med sin Porsche 356 för att ömsom deltaga i och ömsom skriva om racertävlingar (ofta både ock!). Om det läste jag mig till sömns kvällen innan i Jenkinsons fantastiska 356-bok – ett litteraturtips jag också tackar codriver Granberg för. Nu var vi obevekligen på väg mot resans mål. Micke tog ratten en delsträcka när kartläsningen inte längre var lika kritisk, medan jag halvslumrade i högerstolen. Prima arbetsfördelning!

Öresundsbron körde jag första gången över strax efter att den öppnats, sommaren 2000. På tal om cirklar som sluts: den gången rattade jag en (Teknikens Värld-dekalerad) Saab 9-5 på väg till Danmark för att vara codriver i en Saab 9-3 vid en rallytävling. En tävling som på danskt vis avslutades med brakfest och en strippa som fläkte sig på borden. Men det är en helt annan historia.

I alla händelser blir jag fortfarande lika hänförd över att den här broförbindelsen faktiskt existerar. Att man kan ta bilen rakt över (och under) havet och landa i grannlandets huvudstad. Det är en makalös epok i världshistorien som vi har turen att pricka in. Jag kör alltid långsamt över bron för att få tillbringa maximal tid på havet och hinna glo på pylonerna och vajrarna och ta in det oändligt stora rummet, som en annan Kirchsteiger.

Innan vi bytte land blaskade jag bilen på en utomhustvätt i Malmö. Ett tag övervägde jag att komma till träffen med alla myggorna i behåll, långresesmutsiga sportvagnar borde det göras en coffee table book om . Men nu såg min lilla 911 faktiskt mest bara solkig ut, och jag skulle ändå utmana finsmakarapostlarna med de stora “nummerlapparna” på dörrarna och huven. Det var egentligen bara meningen att de skulle sitta där över en helg hösten 2023, vid besök på en annan bilträff. Snart, men inte riktigt ännu, ska de bort.

I snart ett kvarts sekel har man kunnat köra bil mellan Sverige och Danmark. För alla som pendlar är det kanske ingen sensation längre, men för oss som trafikerar bron någon gång per år är det fortfarande en häpnadsväckande påminnelse om vad samverkan mellan människor kan åstadkomma. Olof Johansson (C) hade fel.

Gamla slakthusområden verkar vara den finaste filén på gentrifieringens styckningsschema. I Stockholm håller området i detta nu på att omvandlas och New York har sitt meat packing district. I Köpenhamn heter det kødbyen och är en del av Vesterbro. Ruffiga industribyggnader som renoverats precis lagom mycket för att behålla sin sträva charm och där hippa krögare med hippa krogar nu funnit sin hemvist. Trivselfaktor: skyhög.

Som fond för upptakten och kvällsminglet inför Luftgekühlt var nämligen köttbyn mitt i prick. Vi anlände visserligen lite sent, eftersom vi trivdes så bra på Västergötlands halvstora landsvägar, passade på att äta en god lunch i utkanten av Borås och släntrade runt en stund hos en Porscheåterförsäljare. Där svävade nybilssäljaren i lycklig okunskap om att en stor Porscheträff skulle äga rum i Köpenhamn.

Många var på väg att avveckla sig från kødbyen när vi slank in (utan bil, den hade vi nattat i hotellgaraget). Men det gjorde inte så mycket, vi hann ändå se och höra en hel del av den uppslupna showen. Vår tes som vi ofta återkommer till, Granberg och jag, är att gamla bilar gör sig extra bra i täta stadsmiljöer. Tesen fick mycket bränsle denna kväll. När boxerpulserna slog mellan fasaderna och ljuset från gatlamporna lade en mild, gul fernissa på omgivningen var det som om ett harmoniskt elixir sköljde över oss. Och vi som redan var så harmoniska.

7 september. Luftgekühlt i Köpenhamn

Trots mina lovsånger till broar som förenar länder prioriterade vi denna morgon en timmes extra sömn samt en god hotellfrukost. Framför vad? Jo, ett världsrekordförsök. Alla morgonpigga Luftgekühltdeltagare skulle puttra över till Sverige och sedan tillbaka igen för att slå rekord i antalet luftkylda bilar samtidigt på en bro. Det var nog ett knasigt beslut av oss att avstå, helt säkert hade det varit stämningsfullt att deltaga. Men gjort är gjort och bacon är alltid bacon.

Vid frukostbuffén träffade vi Teknikens Världs ex-redaktörer, Marcus E. och Daniel F, samt Porsches svenska informationschef, Andreas L. Det gjorde vi förresten kvällen innan också, då vi knäckte ett par biror tillsammans i köttbyn. Porschemarinerade herrar alla tre, som ändå valde att ta flyget till Köpenhamn. Det där får vi ta upp på ett kvartssamtal framöver, tänker jag.

**Direklänk –** **klicka på bilden!** Den mer fullödiga rapporten om själva Luftgekühlt finns i det separata reportaget. Här nedanför fortsätter dagboksanteckningarna från resan – och träffen!

Den gamla terminalen vid Kastrup är ett funkisparadis döpt efter arkitekten, Vilhelm Lauritzen, och invid finns en magnifik hangar som numera är försedd med glasgavlar. Luftgekühlt-konceptet bygger på att arrangera bilträffar i oväntade och Instagram-vänliga miljöer. I USA har sammankomsterna bland annat hållits på en gigantisk brädgård (Luft 5), i en hamn (Luft 4) och bland Universal Studios kulisser i Hollywood (Luft 6 och Luft 10).

Det är så klart en grannlaga uppgift ett hitta platser där 1) det ryms några hundra bilar, 2) bilar kan visas upp inomhus, 3) alltsammans sker mot en fond av coolness. Gamla slott och deras gräsmattor är så att säga inte gångbara när denna urbana sportvagnskultur drar in med sina raka kepsskärmar och fräna tishor.

Sanningen att säga är blandningen av bilstilar och folktyper förvånansvärt stor. Man skulle kunna befara att Luftgekühlt är ett ambulerande Disneyland för outlaw-kulturen. Så är det tack och lov inte. Nog för att Magnus Walker är på plats, men det är han alltid när det vankas större Porscheevenemang (eller bilevenemang av dignitet överlag) numera. Magnus hade inte med sig någon av sina bilar över Atlanten, men väl affischer som signerades och diverse annan merch. Kön ringlade lång till outlawkulturens obestridlige galjonsmaskot. Och en genuint trevlig prick är han.

Kamrat Granberg hade två syften med sin närvaro: att njuta av tillställningen samt att inspireras. Som nybliven verksamhetsansvarig vid ett märkesmuseum faller det sig naturligt att kika på hur andra bilmärken förvaltar sitt arv. Saab Car Museum har redan sin stora Saabfestival i Trollhättan, som lockar betydligt fler bilar och besökare än Luftgekühlt. Men det finns alltid impulser och idéer att snappa upp.

En sak är nästan övertydlig: många Porscheentusiaster har även en kammare i hjärtat som slår för Saab. (Inte minst Magnus Walker!) För några år sedan gjorde museets intendent, Peter Bäckström, och jag en artikel i Saab Cars Magazine där vi resonerade om likheterna mellan 900 Turbo 16 Aero och 911 Carrera 3.2. Reportaget har översatts till engelska och presenterades i ett särtryck som Mikael Granberg delade ut till väl valda intressenter vid den gamla flygplatsterminalen. Det skulle förvåna mig om inte flera frön till framtida korsbefruktningar därmed såddes.

Hur dagen artade sig? Nedan följer några noteringar i blocket. Och kika gärna in på reportaget från träffen i den separata artikeln.

Epilog. Hemåtpoesi och en spenatgrön Mersa

Hemresor kan präglas av vemod. Festen är över, äventyret har passerat sitt crescendo. Men det kan också vara en högtidsstund. Tid att smälta intrycken, tid att frigöra sig från anspänningen som alltid finns där före och under upplevelser som bryter vardagsrytmen.

Vi började med en trevlig fripassagerare. Andreas Kaldegård hade lämnat sin nyrenoverade (och concours-vinnande) 911 Carrera 3.0 vid terminalen över natten. Nu fick han åka i baksätet och vi fick tillfälle att kika in på träffområdet medan de sista klenoderna lastades för hemtransport. Andreas isgröna -77:a vittnar om en enastående insats – innan renoveringen påbörjades var den ombyggd för att efterlikna en 964. Dessa ständiga idéer om att bakdatera och framdatera – för att någon till slut ändå ska återställa originalutförandet. Sug på den karamellen, innan du osentimentalt låter Singer sätta sågen i din 964 …!

Andreas slog fyr på sin välljudande trelitersspis, återvände till hotellet för att hämta sin pappa och sedan styra hem till svenska västkusten. Heders att han inte tvekar långresor med sin klenod! Själva riktade vi strålkastarstrutarna över bron och vidare norrut med sikte på Trollhättan. Det finns verkligen en poesi i att köra långt och inte stanna i onödan. Nu är 80 mil – som blev min dagsetapp – inte något att yvas över. Men när man läser 1980-talets biltester får man intrycket att dåtidens 911 är ett pinoredskap på långresor. Bullrig, hoppig och i största allmänhet obekväm.

Packat och klart! Söndag morgon och festen är över, några av de rara vagnarna är travade i den stora trailern. Men med den dekoren parkerar man nog inte över natten på vilken rastplats som helst …

Perspektiven förändras. Å ena sidan är kanske min 911 lite soffig och i behov av nya stötdämpare och bussningar. Å andra sidan kan man inte skylla den för att vara studsig eller onödigt hård. Stolarna är till denna dag bland de absolut mest bekväma jag suttit i. Ljudnivån är naturligtvis påtaglig, särskilt i motorvägsfart med öppen taklucka, men gudarna ska veta att många moderna familjebilar med onödigt stora hjul (och onödigt lite isolering) inte heller är några universitetsbibliotek att färdas i.

Originalstereon sitter på plats sedan några år, men jag har aldrig brytt mig om att koppla in den. Kanske vore heltäckande lurar med aktiv bullerdämpning modellen. Men … de första 40 milen har Micke och jag fullt upp att prata. Om allt vi sett, hört och upplevt de senaste dagarna. Om den fjordgröna 356 som pinnar på längs motorvägen och som vi egentligen inte har någon lust att köra om och förbi. Om att vi inom några minuter möter en Rolls-Royce Phantom och blir omkörda av en lilametallic, norskregistrerad Wraith. Bland annat!

Innan jag lämnade Trollhättan var det dags för mer 98 oktan. Vid Shellmacken strax invid där Micke bor (tack för fantastiskt trevligt sällskap!) stod en Mercedes 200 (W123) från 1983. Spenatgrön såsom spenat brukar se ut när man kokat och stuvat den. Originalskick och någon enstaka gubbuckla, precis som det ska vara. Mackbiträdet, en kille i 30-årsåldern, hade köpt bilen av försteägarens dödsbo i våras. “Den här ska jag vårda och aldrig sälja!” Det finns hopp för bilintresset.

De sista 40 milen var jag rätt nöjd med att filosofera för mig själv. Det här låter kanske som självsuggestion, men hur ofta har man tre–fyra timmar att bara låta tankarna vandra numera? Med smarta telefoner finns det ju inga fickor i tiden. Den här söndagseftermiddagen var trafiken rätt tät, både på väg 44 och E20. Många hemvändare efter den varma sensommarhelgen, gissar jag.

Jag hamnade i ett flyt av “defensivt snabb” körning. Körde om bilar när det var bra lägen. Släppte tidigt när jag såg att det stockade sig längre fram. Undvek att lägga mig tätt bakom framförvarande om det ändå inte skulle gå att köra om. Blåste på när det var fritt fram och omgivningen okomplicerad. Jag tror inte att jag tvingades till en enda hård inbromsning, trots att det var hög intensitet.

Förarna med modernare bilar som kör om på blinda krön, drar över heldragna linjer och väljer att slipstreama två meter från bilen framför när det går långsamt på två-till-ett-sträckorna – de är ofta lätta att identifiera och hålla sig på avstånd ifrån. Förarkursveteranen Åke Nyberg brukar tala om elitbilister. De här jepparna är – tvärtemot vad de själva tror – själva antitesen till det begreppet.

911 Carrera RS -73 fanns det flera på Luftgekühlt. Några fick skjuts hem, andra rullade för egen maskin.

Faktum var att milen rann på så pass att jag helt missade mitt planerade afternoon tea på någon Circle K eller Preem. Behovet att stanna uteblev, och i höjd med Västerås tänkte jag att nu har 1980-talets biltester snart motbevisats. Trollhättan–Uppsala i ett svep med en gammal 911 är sannerligen ingen fakirsyssla. Inte någon bragd heller, för den delen. Men det finns sannerligen ett slags poetisk rytm i bilresor som inte smulas sönder av ideliga stopp, och min röda Carrera -86 har kvaliteter som jag själv nästan hinner tvivla på mellan långresorna. Är den verkligen så pass duglig?

Jag borde ju veta, efter ett antal resor kors och tvärs på kontinenten. Fram till den dagen då jag råkar ut för ett stort haveri på Autobahn eller liknande kommer jag att betrakta den här bilmodellen som en utmärkt gran turismo. Ni hade fel, Sundfeldt & co. Med det sagt skulle jag väldigt gärna ha en 928 S4 med de snygga originalfälgarna. Också!

Naturligtvis sprack målsättningen strax efter att jag tänkt tanken att sträckköra hela vägen hem. Mellan Västerås och Enköping började 52 levnadsår och förmiddagens kaffe komma i kapp mig. Strax efter Litslenakorset, där de brukar sälja kokosbollar och jordgubbar, tvangs jag parkera och uppsöka en buske. Håhåjaja, man får ta det med jämnmod.

Jag är en hemkär figur och det var som alltid härligt att pussa fästmön och krama ungdomarna vid hemkomsten. Men när jag låg i sängen på kvällen, med lite lätt surriga öron ska medges, slogs jag av tanken: skulle det inte vara rätt härligt att börja måndagen med en tur i 911:an? Sedan somnade jag. | e11 |