Vintersport med 991 och Peter Gunnars känsla för snö
När nyårsklockorna just ringt in 2012 drog fotograf Gunnars och jag till norra Dalarna med den då helt nya 991 Carrera S.
Under åren som journalist har jag arbetat med många fotografer. Flera av dem är högsensitivt skickliga i konsten att förmedla en bils karaktär. Jag skulle kunna skriva en hyllningsartikel om var och en som beskriver deras unika egenskaper, för alla har de sina egna ingångsvärden och stilar.
Det här ska handla om Peter Gunnars. Efter en långresa med honom kan man vara lite trött i öronen, för han gillar att prata. Men det är alltid trevligt och han har ett hjärta av guld. Framför allt vet man att resultatet alltid blir något extra.
Peter Gunnars inledde sin fotografiska bana på 1980-talet, och sedan gick karriären via frilansjobb för bland annat Automobil och anställning vid Auto Motor & Sport till GranTurismo 2011. Det var där Peters och mina vägar korsades.
Vi gjorde några knäck tillsammans redan till andra utgåvan, men om jag minns rätt gick vår första gemensamma långresa till västkusten. En Jaguar XJ med långt axelavstånd och kompressormatad femliters-V8 var fordonet vi skulle utvärdera och jag vill påstå att det blev fullständigt magnifika bilder i tidningen (bortsett från valet av fotomodell på några av dem). Artikeln publicerades i GranTurismo 2/2011, som finns på Readly.
Dels arbetade Peter med blixtar både inuti och utanför bilen, och kunde med dessa åstadkomma rena oljemålningarna. Dels tog han till vara det karga landskapet vid Smögen och Fiskebäckskil off season. Det var vinter, det var kallt och Jaguarens brasvarma, brittiska gemyt invändigt samt de snötäckta klipporna runt omkring skapade en säregen kontrast.
Till saken hör förstås att GranTurismo var en tidning som gärna lät bilder med mycket landskap och lite bil breda ut sig över sidorna. Under ledning av Gunnar Dackevall och Robert Petersson mejslades ett egensinnigt men samtidigt initierat magasin fram i samarbete med art directorn, Jonathan Darby.
Där kunde sprakfålar som Peter Gunnars och jag galoppera nästan fritt och leverera fotografier och texter som gick rätt långt vid sidan av traditionella biltidningar. Peter är för all del i högsta grad duglig även för mer formella uppdrag som att plåta en binge testbilar till en konsumentgranskande publikation. Men det är när han får “oljefärg på paletten” som det blir extraordinärt. Eller när han får bryta in med solonummer mitt i den välkända musiken.
Konsten är inte att improvisera fritt, utan att improvisera med melodins tema bibehållet. Översatt till bilfotografering innebär det att kunna måla med kameran, men utan att konstra eller tappa bort bilen. När fotografer som inte är påtagligt bilintresserade ska förnya bilbilden blir det inte sällan tillgjort och konstlat.
Peter har blick för konstnärliga kärnvärden, och vet hur han ska förena dem med berättelsen om bilen. Det är därför det blir så bra. Trots det har jag ibland varit nervös när vi arbetat tillsammans. Andra fotografer med samma konstnärliga bilkänsla kan ägna långa stunder åt att finjustera motivet – bilen en decimeter hit eller dit, kameravinkeln millimeter minutiöst utprovad innan slutaren öppnas.
Så arbetar inte Peter Gunnars. Han kan gå loss på bilen där den bara råkat bli parkerad under testresan, eller be den medföljande chaufförsmurveln att köra ut den i ljuset. Eller in i skuggan. Sedan är det inte så mycket mer med det. Peter höjer kameran och börjar arbeta.
Borde han inte vara lite krångligare? Be mig backa en halv meter, eller svänga ut fronten 30 grader? Ibland gör han det, men påfallande sällan. Och det blir alltså fantastiskt ändå – eller kanske snarare tack vare denna snabba, intuitiva metodik. Ibland kommer det med någon grunka i bakgrunden som en petigare fotograf hade sett till att skära bort redan i kamerasökaren. Men Peter ser något annat: ljuset som det faller, karossvecket som det kröker sig, kompositionen som helhet snarare än detalj för detalj.
Allra bäst målar Peter när bilen befinner sig i rörelse. Han har en enastående förmåga att inte bara fånga bilen – skarp, eller exakt medvetet oskarp – med långa slutartider och ändå se hela bilden. Miljön som omgärdar bilen är inte bara en kuliss, utan en aktiv del i bildberättandet. Och likadant här: få detaljjusteringar, pang på, några får vändor fram och tillbaka. Sedan sitter det. Alltid.
I studion är det en annan sak. Där fipplar Peter koncentrerar med ljussättningen tills den blir exakt som han vill ha den. Jag har ingen aning hur han bär sig åt, men det kan bli rent häpnadsväckande resultat. Betrakta studiobilderna på hans hemsida och försök begripa hur bilarna kan se samtidigt blanka ut och som om de vore gjorda av sammet.
Jag behöver inte skriva mer om det här. Strosa runt i portfolion på peter-gunnars.format.com och se vad jag menar – vare sig det gäller porträtt på en människa eller själen hos en bil. Men jag måste säga några ord om Dalaresan. En helt ny 911 hade anmält sig, för första gången sedan 1998 (då 996-generationen debuterade). Den nya, med internkod 991, premiärvisades i september 2011 och just efter nyårshelgen 2012 fick GranTurismos redaktion en testbil.
Det var då vi klädde oss varmt och drog till trähästarnas och jänkarbilarnas förlovade landskap. Till Älvdalen primärt, för där kände vi oss hemma efter diverse testresor genom åren. Snön låg djup och det var smällkallt. Den bakhjulsdrivna Porschen rullade på friktionsdäck och vi njöt av varje kilometer, även om det ibland var hisnande halt.
Peter tog bilder som förmedlar exakt vad vi ville ha sagt: naturens storslagenhet, den bistra temperaturen och glädjen i att köra en sportbil även när man får rensa hjulhusen från snö som packat sig. Restultatet blev tio sidor i GranTurismo 2/2012, och du kan läsa artikeln antingen på min hemsida eller på Readly. Men framför allt – titta på bilderna och försök att inte bli sugen på en bakhjulsdriven långresa i minus fjorton. | e11 |