Magnus Sandlund är konstnären som kan väcka liv i modellbilar genom att tillföra rost, bucklor och patina. Eller skapa en exakt kopia av ett bilexemplar.

Nu ska jag bli lite känslosam. En kväll i den gråaste hösten slöskrollade jag mina sociala medier och stannade som alltid till när SandlundArt dök upp i flödet. Jag är djupt imponerad av Magnus Sandlunds modellbilskonst – det är helt och fullt rättvist att hans “vädringar” nått världsberömmelse.

Själv är han ödmjuk och aldrig riktigt nöjd med vad han åstadkommit, eftersom en konstnärssjäl och perfektionist ständigt riskerar att skruva upp förväntningarna på sitt eget hantverk. Det är inte fel, eftersom en gnutta tvivel och självdistans alltid är av godo. Men vi andra kan se att Magnus har alla skäl att vara fullkomligt till freds med varje verk han skapat.

Den här dagen hajade jag till lite extra eftersom Magnus uppenbarligen tagit sig an att förädla en röd 911 ur Serie G-generationen. “Läckert”, hann jag tänka, “någon gång ska jag beställa en modellbilsversion av min egen bil.” Sedan noterade jag vägskylten. Lund. Lund? Lattjo tillfällighet. Men vänta – de där dekalerna i bakre sidorutan …? Radioantennen som står som en sprätt framför vindrutan, mobilantennen på taket …

Den gula motorvägsvignetten från Schweiz 2003 i vindrutan, och antennen som av sin storlek och placering att döma måste klara satellitsamtal. Alla detaljer från 1:1 sitter på 1:18-bilen. Foto: Eric Lund.

Bläddrade bland bilderna och försökte begripa vad jag såg. Jag vet hur många timmar och vilket engagemang som ligger bakom varje bil som Magnus tar sig an. I varje tråd på Facebook och Instagram fylls kommentarerna av folk som vill beställa egna bilar av honom, utöver dem som bara framför sina stående ovationer.

Jag såg rätt. I hemlighet hade Magnus skaffat en röd 911 i skala 1:18 och sedan modifierat den för att i detalj likna min bil. Lacksläppen på vingen. Motorvägsvignetten från Schweiz i vindrutan. Bakrutetorkaren (som alltså inte fanns på modellbilen, Magnus plockade från en annan bil och byggde om för att få exakt rätt form). Dimljuset under bakre stötfångaren, som sitter lite på sniskan eftersom jag råkat backa emot en kant någon gång. Solluckan.

Och så dekalerna i rutan – den ena en äkta 1980-talare från tidningen Bil& Mc, den andra min E11-dekal. Samt under vägskylten – en firmaskylt för min pappas lilla företag som jag vuxit upp med och i. Dessutom är bilen lite lagom smutsig, som efter en rolig utflykt. Enligt Magnus är det första gången han inte bara gjort en “modellbilsvädring”, utan även ett diorama. Ett stycke asfaltsväg, en gräskant, skylten och några höstlöv som blåst omkring.

Magnus menar att mobilantennen hamnat lite för långt bak på taket, att modellbilen har lite för mörk kulör, att lacksläppen är alltför få (lycka till att hålla jämna steg med dem, säger jag …). Inget av detta hade jag själv tänkt på förrän han påpekade avvikelserna. Men visst kan man se att de främre dimljusen är eftermonterade istället för inbyggda, att Fuchsfälgarna bak möjligen är en aning för smala och att ratten är av “snowracermodell” istället för “tutlimpa”.

Detta har absolut ingen betydelse eftersom det är helheten som räknas. De detaljer som är av vikt är korrekta och dessutom är ratten, dimljusen, kulören och hjulen resultat av grundmodellbilens utförande, inte av Magnus hantverk. Ingen annan röd 1980-tals-911 (och gudarna ska veta att det tillverkades många i skala 1:1!) ser ut så här, med SandlundArts handpåläggning har en anonym modellbil förvandlats till ett personligt konstverk. Slut på diskussionen.

Hur gör man en rörtång i skala 1:18? Eller ett turboaggregat i skala 1:43?

Jag har varit i Magnus arbetsrum, en trivsamt inredd krypta hemma i villan, där han har en arbetsbänk, stark belysning, förstoringsglas och en massa pennor, penslar och spatlar. Dessutom har han lådor fulla med detaljer som han förberett: bildelar, tillbehör och allehanda grunkor som kan tänkas ligga och skräpa i riktiga bilar. Smörgåspaket, tidningar, ölbackar, verktyg – you name it! Allt i mikroskopiska skalor och tillverkat av honom själv med lika delar finurlighet och precision.

Vissa lådor innehåller bara plastbitar. Råmaterial ur vilket han skapar prylarna, och jag har endast vaga aningar om hur det faktiskt går till. Hur gör man en rörtång i skala 1:18? Eller ett turboaggregat i skala 1:43? För mig som aldrig hade tålamod ens med barndomens plastbyggsatser är det rena magin. Eller kanske kirurgin.

Men utöver det faktiska konstnärskapet som lett fram till en 1:18-version av den bil jag njuter och nöter sedan (i skrivande stund) 22 år är det framför allt en annan aspekt som gör mig så hjärtligt lycklig över denna gåva: omtanken och omsorgen.

Att någon i hemlighet ägnat många timmar, stor möda och en massa tankearbete till att skapa en present som ska bli en överraskning – den tanken värmer mer än det mesta. Dessutom var Magnus finurlig även i själva surprisen, eftersom han publicerade bilderna av bilen på sina sociala medier för att se om jag skulle upptäcka verket. Om jag gjorde …

Nu står dioramat på en hylla i mitt arbetsrum, invid några Ferrarimodeller i samma skala. De ser plötsligt över måttan plastiga ut eftersom de inte genomgått någon “vädring”. Kanske får jag ge mig på dem med “vädringssmuts” (som enligt Magnus är en stapelvara i hobbyaffärer – man lär sig något nytt varje dag). Men det ska jag nog vid närmare eftertanke låta bli, med mitt fumliga och ovana handlag i beaktande skulle jag bara fördärva dem.

Jag har ett mer angenämt dilemma att tampas med. Ett diorama som detta bör naturligtvis förvaras i en dammtät vitrin. Samtidigt är jag så glad över att se bilen utan “filter”. Varje gång jag ska sätta mig vid datorn tittar jag till den på hyllan. Jag dammar den med redskap jag blivit rekommenderad (sminkpensel och blåspensel), men kanske får jag ändå kapitulera och köpa en vitrin till slut. Värdefulla konstverk ska som bekant placeras bakom glas och ram. | e11 |

Gräset, buskarna, löven. Och så asfalten, som enligt uppgift är ett lagom grovt sandpapper förädlat till landsväg. Foto: Eric Lund.

Galleri SandlundArt |

Modellbilar som passerat Magnus Sandlunds magiska verkstad för skalenligt förfall

Det är verkligen inte bara bilar av märket Porsche som blir “sandlundifierade”, men många vagnar från Zuffenhausen har det blivit. Några av dem kan du beskåda här (klicka på bilderna för att se dem i fullformat). På Facebook och Instagram går det att botanisera bland hundratals andra bilar och projekt, ofta även med bilder som visar själva hantverksprocessen.

SandlundArts sida på Facebook hittar du här, Instagramkontot finns här och på hemsidan går det att följa många vädringsprojekt. För några år sedan skrev jag en artikel om Magnus och hans hantverk för Skånska Dagbladet. Den kan du läsa här. Han är omskriven i många tidningar, både i Sverige och utomlands. I Bilsport 16/2022 skrev Gunnar Ljungstedt ett stort reportage om Magnus (går att läsa på Readly).