Tre bilar på långresa, varav två med ovanligt breda bakskärmar och lågbyggda fronter. Vart är vi på väg?

Vi lämnar E4 strax söder om Nyköping och tar sikte på de svepande, nästan öde landsvägarna. Det monotona malandet byts mot alert flyt, med Lasse i täten som tempohållare. Genom vindrutan – ännu så länge välputsad – har jag en smått gudomlig vy. Inte bara ett Sörmland i vårskrud, utan även två bilar vars historiska rottrådar en gång slingrade sig runt mitt tonårshjärta.

En röd coupé och en brun cabriolet. De rör sig med avspänt löpsteg, ibland ser jag dem trycka sig genom kurvorna på det där sättet som bara en äldre 911 kan göra. Intrycket förstärks av bilarnas bredd. När jag kisar kan jag inbilla mig att det är morgonträning på Circuit de la Sarthe. Långsökt förstås, men de där rötterna slingrar sig faktiskt även tillbaka till Le Mans.

1979 totalsegrade en Porsche 935 i 24-timmarsloppet. Det är enda gången som en svansmotorbil har vunnit tävlingen, och det var inte någon av fabriksteamets bilar. Istället var det privata Kremer Racing som smällde till med vinst, även om gränserna mellan privata och fabriksstödda satsningar nog var flytande på den tiden.

Lotta Götrich Knöppel samt två 911 med biffiga trösklar och slanka snokar, plus en alldeles vanlig 911 Carrera. Paus för förmiddagskaffe vid Oscarshäll, med magnifk utsikt över Bråviken. Foto: Eric Lund.

Kremer i Köln byggde tävlingsbilar och DP Motorsport i Overath bakade karossdelar. Om inte det samarbetet hade etablerats i mitten av 1970-talet hade vi inte druckit förmiddagskaffe vid Oscarshäll i maj 2023. Då hade nämligen inte DP:s tävlingskarosser förpuppats till en lukrativ affärsgren med ombyggda gatbilar, och den här resan hade aldrig blivit av.

Lasse Knöppels och Jesse Willstedts bilar är frukter av de där intensiva åren då Grupp 5-racing eldade på utvecklingen av sportbilar. Om inte Porsche hade kapat strålkastarstrutarna på sina 935 – för att sänka luftmotståndet – hade knappast privatteamen heller gjort det. Då hade begrepp som “flachbau” eller “slantnose” inte varit vedertagna i 911-kretsar och Josef Zirkelbach hade förmodligen aldrig börjat bygga DP-bilar i Hässleholm.

Det är dit vi är på väg, Jesse, Lasse, Lotta och jag. DP Zirkelbach lade visserligen ned verksamheten redan för 30 år sedan, men människor, bilar och byggnader finns kvar. Jag har snuddat vid DP-historien i flera tidigare tidigare artiklar, den här till exempel och den här om rekordkörningen 1987. Nu är tanken att göra en förstudie till fler artiklar. Men framför allt är målet att njuta av bilkörning, bilprat och bilkunskap i goda vänners lag.

Lasse Knöppels cabriolet lär ha börjat sitt liv som en targa, medan Jesse Willstedts coupé var en beskedlig 911 2.7 från 1977. I och med konverteringarna på 1980-talet fick båda bilarna trelitersmotorer från 911 SC. Foto: Eric Lund.

Ögonblicksbild medan vi ännu tuggade motorvägsmil, för att kickstarta resan söderut. Senare vek vi av på gamla Riksettan och möttes av vitsipporna i Småland och Skåne. Foto: Eric Lund.

Spoiler alert: ett och ett halvt dygn senare landar jag hemma i sängen med cirka 30 brustabletter i pannloben. Det fräser och sprudlar i skallen av intryck, tankar, kunskaper och oförställd glädje. På något sätt lyckas jag ändå somna – kanske tack vare någon jordfelsbrytare i nervsystemet – och dagen efter är känslan att allt måste ha varit en dröm. Det var det inte.

I skarven mellan Småland och Skåne hälsade vi på hemma hos Sveriges förmodligen mest passionerade och idoge DP-samlare. Han har tre bilar som alla härrör från Josef Zirkelbachs verksamhet på 1980-talet. Två 911, en 928 och han fyller gärna på kollektionen! Jag säger inte mer här – allt detta ska som sagt utmynna i mer djuplodande texter framöver. Men i hans garage varvade DP-snacket upp till rödmarkeringen.

Dit hade nämligen två av DP Zirkelbachs tidigare medarbetare också kommit: Gilbert Hildingsson och Tony Andersson (som numera driver Porscheverkstad, TA Sportvagn, i Bjärnum). Anekdoterna om hur vinkelkaparna skar sönder plåten på fabriksnya bilar, plastkiten monterades och vagnarna skrudades i de mest extravaganta 1980-talsstasser måste bevaras för framtiden, tänker jag.

DP2 kallades modellen med den riktigt djupa frontspoilern. Det här exemplaret har fått lite tillägg med åren, bland annat andra stolar och “winglets” på frontspoilern. Foto: Eric Lund.

Sannolikt var det Gilbert Hildingsson själv som en gång i tiden satte sågen i denna kaross för att påbörja omvandlingen från standard-911 till extra-allt-DP-kreation. Foto: Eric Lund.

Det här är ett stycke Porschehistoria som haft en lång lågkonjunktur. Att hacka sönder friska bilar och ersätta plåt med plast samt låta beställare med svullna plånböcker fräsa loss bland tillval och färger – det har inte uppskattats i alla kretsar. Men kanske håller det på att svänga.

Man måste inte gilla de här bilarna för att inse att de är skapelser i egen rätt. Det är ungefär som någon sade om Nescafé: om man låter bli att jämföra med vanligt kaffe kan det vara väldigt gott. DP-bilarna, liksom många andra form- och färgsprakande kreationer från 1980-talet, behöver inte jämföras med originalbilar. Det här är något annat och i än högre grad exponenter för en mycket speciell epok. Lite högtravande kan man säga att dessa bilar speglar samhällsandan som rådde för 35–40 år sedan bättre än det mesta annat på fyra hjul.

Framför allt är de roliga att titta på. Som korsningar mellan extrema tävlingsredskap (935-arvet) och ett konstnärskollektivs frisläppta tankevärld. Kunderna fick vad de ville i Josef Zirkelbachs verkstad, åtminstone inom lagens råmärken. De flesta bilarna gick dessutom på export, i Trafikmagasinets lite tillknäppta presentation av verksamheten talas det återkommande om rika amerikaner och Beverly Hills.

Två DP2, med bakljusen inbyggda i stötfångarna (eller vad den där rampen nu ska kallas) och de extra stora vingarna. I ett hörn i garaget står breddade, tidstypiska Fuchsfälgar som ska monteras på den vita bilen inom kort. Även en del andra detaljer ska återställas till 1980-talsutförande. Foto: Eric Lund.

Fyra varianter på Porschevingar. Närmast i bild Tony Anderssons fina 911 Carrera RS från 1973. Foto: Eric Lund.

Inte undra på att en tonåring i Uppsala var stjärnögd av beundran. DP-bilarna var som gjorda för affischer på pojkrumsväggar. Jag ska inte tjata mer om hur jag förmådde mina föräldrar att ta en sväng till Zirkelbachs anläggning när vi var på Skånesemester 1986, men tråden måste ändå tas upp här.

Tony Andersson agerar förstklassig ciceron och värd (tack även till Barbro, för mycket god lunch!) under vår pilgrimsvandring i DP-hjulspåren. Han bjuder frikostigt på minnen och allmän 911-kunskap, berättar DP-anekdoter och låter oss kika i hans egen minutiöst prydliga verkstad. Dessutom verkar han kunna läsa våra tankar, för innan vi vet ordet av har han kört till huset där DP-epoken blomstrade. Det står kvar och är utvändigt nästan intakt med den karaktäristiska dekoren på fasaden.

Jesse och jag blir som två Beatlesfanatiker vid Abbey Road-övergångsstället. Vi steppar runt av upprymdhet och historiens vingslag. Jesse tar en bild av mig där jag står i min skrynkliga, kortärmade skjorta. Den bilden kan jag nu lägga bredvid fotografiet som min pappa tog med en Pentax kompaktkamera nästan 37 år tidigare.

Tony Andersson berättar hur det gick till när DP Zirkelbach byggde bilar i huset som numera rymmer en trädgårdsmaskinfirma. Lasse Knöppel var med när anläggningen invigdes i mitten av 1980-talet. Jesse Willstedt och Lotta Götrich Knöppel lapar i sig av den svenska bilhistorien. Foto: Eric Lund.

Samma skyltfönster som på bilden ovan, fast från andra hållet och cirka 35 år tidigare. Foto: Tony Andersson.

Om jag hade ställts inför DP-bilarna för första gången år 2023 hade min vurm kanske inte varit lika stark. Men det spelar ingen roll. Varför skulle till exempel musik som man fastnade för i unga år nödvändigtvis vara sämre än den man lärt sig uppskatta senare i livet? Åtminstone kan man med glatt sinnelag tillåta sig att älska båda sorterna.

Pilgrimsfärden innehåller fler stopp och upptäckter, men just den här berättelsen ska inte bli längre. Målet var som sagt att kratta gångarna en smula för framtida forskning, inte att leverera en avhandling i detta nu. Dagen efter sätter Lasse och Lotta kurs mot Österlen, medan Jesse och jag styr norrut i våra röda elvor.

Det blir motorväg till Gränna och sedan den gamla vägen mot Väderstad och Linköping. Än en gång får jag chansen att se en DP-Porsche smeka ett stycke svensk asfaltsväg, medan jag försöker spela rena tonarter med gas, broms och ratt i min Carrera 3.2. Just så här ska de tas, “gammelelvorna”. I ett lagom uppskruvat tempo, på en resa med trevliga kompisar och många mil att köra. Och gärna med en spännande bilhistoria som inramning. | e11 |