Dec 30

Dec 30 Mathias Waldegård om konsten att köra Porsche 911

Han har många rallymil i ryggen, som förare och som codriver till pappa Björn. Nu tar Mathias Waldegård svansmotorkulturen vidare i familjen.

Eric’s Eleven dricker elvakaffe med bilkompisar och profiler i bilvärlden.

Sommarsolen är på bästa humör när Mathias Waldegård går fram till den svarta porten på den röda tegelladan. Han öppnar och släpper in ljuset, precis som han måste ha gjort tusentals gånger. Det här är gården där både han själv och pappa Björn växt upp.

En stund tidigare satt vi i varsin fåtölj och drack kaffe. Mathias hustru Sofia bjöd på nybakad Silviakaka. På behörigt avstånd från kaffeskvättar och kaksmulor låg en biltidning från 1968 och vi kunde inte riktigt slita blicken från bilden på sidan tre.

Där ses en röd Porsche 912 göra en kraftig gir i gruset på gårdstunet, framför samma port och samma lada. Eller är det snarare husknuten och skuggan där bakom som syns på bilden? Om man studerar tegelstenarna i fasaden verkar det förhålla sig så.

Eric’s Eleven hälsar på hos Mathias Waldegård vid gården Ticksta i Rö utanför Rimbo. Mathias har just rullat ut sin svarta 911 2.7 från 1977 ur samma lada som syns på Vi Bilägares bild. Foto: Eric Lund.

Vi Bilägare 17/1968 öppnade med ett reportage om Sveriges nya stjärnskott i rally. Björn Waldegård fick imitera en rallysladd med en lånad Porsche 912.

I alla händelser är det Björn Waldegård bakom ratten, och han är vid tillfället 24 år gammal. Artikeln berättar att han är nygift med Anita, nybliven pappa till dottern Marika och betraktad som det stora stjärnskottet i rally. Efter några år med Volkswagen har han hamnat i en Porsche 911, och även om resultaten är lite blandade pekar framgångskurvan spikrakt uppåt. Ett år senare vann han till exempel Monte Carlorallyt, vilket ledde till fabrikskontrakt med Porsche.

När Vi Bilägare kom på besök behövdes en bil för bilderna, och det är då den röda 912:an dyker upp i handlingen. Den ägdes vid tillfället av sportjournalisten Rune Månzon, som bland annat arbetade vid Dagens Nyheter i 44 år och skrev om motorsport även i andra publikationer.

Riktigt hur det här gick till den där dagen 1968 är knepigt att reda ut. Var till exempel namnet under artikeln, Nils Vårman, rent av en pseudonym för Rune Månzon? Den detektivgåtan får anstå. Femtiofem år senare kliver vi in i ladan. På en karossjigg står en plåtren Porsche. Tittar man in i kupén syns den karaktäristiska instrumentpanelen med uttag för mätarna. Men det är bara tre runda hål, inte fem som i en 911.

““Det här är 912:an som pappa körde på bilden här utanför.””

Svansmotorkusiner i Mathias Waldegårds lada: en Volkswagen 1600 från 1969 och en Porsche 911 2.7 från 1977. Hör skönsången när Mathias startar Porschen i filmklippet här nedanför. Foto: Eric Lund.

– Det här är 912:an som pappa körde på bilden här utanför. Jag köpte nyligen bilen och ska renovera den till originalskick, precis som den ser ut i Vi Bilägares reportage, säger Mathias.

Under några år pysslade Mathias med veteranmopeder på lediga stunder. Men en rallykompis i grannbyn hade en bättre idé.

– Han sade åt mig att lägga av med mopparna och köpa hans gamla Porsche istället. Vi hade ju koll på att det var just Rune Månzons före detta bil, den som pappa uppvisningskört vid fotograferingen här på gården.

Renoveringen ska få ta tid, ett renodlat trivselprojekt som ska avnjutas i lagom portioner utan stress. Mathias har nämligen en annan Porsche som står redo att köras med, men den ska vi återkomma till. Vi börjar med en liten rekapitulation.

Första gången jag träffade Mathias Waldegård var vintern 2000 i värmländska Anttila. Han hade blivit uttagen till Bilsportförbundets juniorelitsatsning för unga, lovande rallyförare. Det hade även Peter Holmberg från Bergby i Norduppland, och jag var Peters codriver i en Saab 9-3 under några år. I Anttila hölls träningsläger på vintervägar och sjöisar, under ledning av rallylegendarerna Kalle Grundel och Per Carlsson. Men att det skulle bli rally för Mathias Waldegård var inte alldeles självklart, och inget serverades på silverfat.

– Pappas krav var att jag först skulle ha ett vanligt arbete och kunna köpa en rallybil för egna pengar, så jag jobbade ihop till en Volkswagen Golf av första generationen. När jag bevisat mitt seriösa intresse ställde pappa sedan alltid upp och hjälpte mig. Han var till och med kartläsare de första tävlingarna, men han tyckte att det var alltför otäckt. Han visste ju hur han skulle köra i varje läge, och när jag gjorde annorlunda blev det nervöst.

Rallybil nummer två blev en framhjulsdriven Nissan Sunny GTI för Grupp A-klassen, och det var den som följde med till Anttila och senare samma år på asfaltsträningsläger i en småländsk skog. Det här var före mobilkamerornas tid, men jag hade alltid med mig min lilla Canon Ixus. Snart ett kvarts sekel senare plockar jag fram några av bilderna ur ett album.

En 23-årig Mathias Waldegård med sin Nissan Sunny GTI, som han tillsammans med codrivern Peter Eriksson tävlade med i tvåhjulsdrivna Grupp A-klassen. Foto: Eric Lund.

Niklas Hägg, Peter Eriksson, Mathias Waldegård och Peter Holmberg på rallyläger med Bilsportförbundet sommaren 2000. Foto: Eric Lund.

Att göra stjärnkarriär i rally är dock ett nålsöga som ytterst få passerar. Av alla deltagare i juniorelitsatsningen var det ett fåtal som kunde tävla internationellt, men ingen blev rekryterad till högsta WRC-klassen. Därtill krävs extrem talang och en totalsatsning som är få förunnat att mäkta med.

För Mathias Waldegårds del blev det ett antal roliga år med mestadels svenska tävlingar. Efter Nissan Sunny GTI tog han steget till en fyrhjulsdriven Mitsubishi Lancer Evo VI i fyrhjulsdrivna Grupp A. Men kanske är det ändå åren i tävlingsbil tillsammans med pappa Björn som levererat de finaste minnena.

Efter den aktiva karriären på högsta nivå var Björn Waldegård flitigt anlitad som förare i olika sammanhang. Bland annat fick han tillfälle att många gånger återvända till Kenya för att köra Safarirallyt. Han är berömd i stora delar av världen och ett namn som nästan alla svenskar kan relatera till – men i Kenya blev han bemött som en kunglighet.

Serviceplatsen vid träningslägret. Efteråt åkte hela juniorgänget till Danmark för att köra rallysprint i ett grustag. Bilderna tagna med en Canon Ixus laddad med APS-film. Foto: Eric Lund.

Mathias vid Carina Hermanssons Toyota Corolla. Hennes kartläsare, Lotta Thorszelius, är dotter till Hasse Thorszelius, som under många år var Björn Waldegårds codriver. Foto: Eric Lund.

– Det var aldrig något som strulade så snart folk blev varse att det var Björn Waldegård de stod inför. Hans kärlek till landet var verkligen besvarad, säger Mathias.

Premiären för team Waldegård Senior och Junior i Afrika skedde 2007 med en Ford Escort. Det blev seger direkt. Andra gången de tillsammans tävlade i historiska Safarirallyt var 2011 – med en Porsche 911 RS 3.0 från engelska Tuthill. Då höll det på att sluta illa.

– När det regnar på leran kan den bli halare än is. Vi kom runt en kurva och där stod en lastbil parkerad mitt i vägen. Jag skrek att vi skulle gira höger, pappa siktade vänster, men vi kanade bara rakt fram in i lastbilen. Det tog stopp när vi hade flaket några centimeter framför våra ansikten. Störtburen var knäckt men räddade oss ändå precis från att bli halshuggna.

Björn Waldegård och Hasse Thorszelius i Safarirallyt på 1970- och 1980-talet

Första gången Björn Waldegård tävlade i Safarirallyt var 1971 (Porsche 911 S, codriver Lars Helmér). Senare kom han även att köra rallyt med bland annat Lancia Stratos, Ford Escort, Mercedes 450 SLC och Toyota Celica samt Supra (stadigvarande codriver Hasse Thorszelius). Klicka på bilderna för att se dem i större format. Foto: Porsche.

Mot alla odds kunde bilen repareras. Björn och Mathias fullföljde tävlingen – och vann för andra gången. Teamägaren Richard Tuthill nästan grät av lycka, det här var första gången en Porsche vunnit Safarirallyt. Men Björn var tagen av olyckan, allvaret i sporten ställs i blixtbelysning när inte bara man själv utan även ens barn riskerar livet.

Det hann bli en start till i East African Safari Rally 2013, men även då var olyckan framme. Björn och Mathias fick bryta tidigt efter att ha rullat och klarat sig oskadda. Det blev även den sista tävlingen de startade i tillsammans, året efter hann cancern i kapp Björn som avled 29 augusti 2014.

– Vi var bästa kompisar och jag saknar honom enormt. Men jag är väldigt glad över allt roligt vi hann göra tillsammans, både på rallysträckorna och hemmavid, säger Mathias och rättar till armbandet med Kenyas färger.

Hjälpligt lagad 911 efter den dramatiska olyckan 2011. Klicka på bilden för att läsa Tuthills direktrapport från tävlingen. Foto: Tuthill.

Björn och Mathias på plats i Kenya där de fick många fina minnen tillsammans. Klicka på bilden för att läsa Tuthillteamets minnesord över Björn. Foto. Tuthill.

Tillsammans åkte Björn och Mathias inte bara Safarirallyt, utan bland annat även Midnattssolsrallyt med Porsche 911 (2006 och 2011) och belgiska Ypres Historic Rally (1995). Det sistnämnda i en Porsche 914/6.

– Pappa gillade aldrig 914, han tyckte den var lynnig och svårkörd. Men 911 hade han så klart nära hjärtat, svansmotorbilarna var som en förlängning av honom själv, säger Mathias.

Den kärleken har smittat av sig, även om det blev en aning brutal inskolning för Mathias bakom en Porscheratt. Att åka med är en sak, att själv bemästra redskapet är något annat. Men ett proffs reder naturligtvis upp den situation han eller hon ställs inför.

– Jag hade aldrig tidigare tävlat med en bakhjulsdriven bil när Team Tidö ringde 2019. De frågade om jag kunde hoppa in och köra deras 911 i Midnattssolsrallyt med start dagen efter. Jag var på semester med familjen i Värmland, men tackade ja direkt och hann öva en kort stund i ett industriområde, berättar Mathias.

Ena dagen semester utan en tanke på rallytävlingar, dagen efter bakom ratten i en Tuthillbyggd 911 på Midnattsolssrallyts härliga sträckor. Foto: Jonas Hermansson.

Mathias Waldegård hade god hjälp av codrivern Julia Svensson när han skulle acklimatisera sig i 911:an. Resultatet gav mersmak. Foto: Jonas Hermansson.

Någon berättade för Mathias att den första sträckan var på asfalt och innehöll en skarp hårnål, “där kan du nog inte styra dig runt, du måste vicka upp den på sladd”. Så Mathias kände sig för på industrigatorna före start och sedan var det bara att kasta sig ut. Han hade god hjälp av codrivern Julia Svensson – trots att de aldrig hade träffats tidigare.

– Vi hade fantastiskt roligt och jag fick ta sträcka för sträcka att lära mig bilen. Det blev ett par piruetter som turligt nog slutade väl. Jag hade ju i ryggmärgen från min fyrhjulsdrivna Mitsubishi att gasa hårdare när det går lite för brett i en kurva, men i en bakhjulsdriven bil funkar inte riktigt den tekniken …

Det blev till slut klasseger och placering 37 totalt. Men tävlingsresultat är en sak. Vad den här upplevelsen i än högre grad bidrog till var att fördjupa känslorna för den lilla tyska svansmotorbilen. De många timmarna tillsammans med Björn i 911:or lade grunden, att själv tävla med en likadan bil växlade upp fascinationen flera steg till.

Den svarta 911 2,7 (samma modell som den rosa pressbilen från 1976) används för mysiga familjeutflykter och söndagsmorgonkörningar. Hör Mathias berätta om 911-känslan i filmklippet här nedanför. Foto: Eric Lund.

– Många säger att 911 är en svårkörd bil, och det är den kanske om man ska höja det en nivå till. Att det är som att slänga en hammare med skaftet först, men jag tycker att det är fantastiskt hur fint en 911 styr in och bromsar. Från att aldrig ha tävlat med en bakhjulsdriven bil till att hoppa in i en Porsche och tycka att det är okej … jag måste säga att den inte är särskilt svårkörd. Faktiskt en jäkla bra tävlingsbil.

Mathias betonar knepet att flytta vikten för att minska tendenserna till understyrning. Han hade sett hur Björn bromsade till en aning så att bilen niger och får mer vikt över framhjulen. Det gäller även att våga ta ned farten i ingången av kurvorna och hålla ett snålt spårval för att sedan kunna gasa tidigare än med frontmotorbilar.

– Gamla 911 ser odramatiska ut på rallyvägar, de är nästan tråkiga att se på. Men grejen är att acceleration och väggrepp är så fruktansvärt bra. När man kliver på gasen ut ur en vinkelböj är det som att sitta i en fyrhjulsdriven bil, säger Mathias.

Frågan om hur en 911 kan och bör köras är tändved för dygnslånga diskussioner. Vi skulle kunna sitta kvar i det nybyggda uterummet flera dagar och prata. Men när kaffet är urdrucket, och vi även hunnit kontemplera en stund över tidens gång vid den plåtrena 912-karossen, väntar traktens grusvägar på oss.

Mathias väcker liv i sin svarta 911 2,7 från 1977. Den har passande nog sin sovplats under en banderoll som hyllar Björns rallykarriär. Vi rullar i väg och jag hakar på med min röda 3,2. Som alltid är det en lisa för själen att köra bakom en kompis-911. Att se hur bilen rör sig genom kurvor och över krön. Hissa ned rutan och höra den egna bilens motorljud blandas med sången från bilen framför.

Efter någon mil parkerar jag och hoppar in i Mathias bil. Vår ystra diskussion fortsätter – om hur 911-själen egentligen är funtad, om hur roligt det vore att återuppliva rallyminnena, om hur mycket bilhistoria och kultur som ryms i varje luftkyld 911. (Du kan höra lite av snacket i filmklippet här ovanför.)

Grusväg, 911 och ett armband från Kenya. Man ska omge sig med saker som betyder något för en här i livet, och det vet Mathias Waldegård att göra. Foto: Eric Lund.

Vi körde rallysträckan “Gökan” även med min 911 3,2, men med originalratt (istället för Momoratten som Mathias har i sin bil) tar knäna i på en fullvuxen förare. Foto: Eric Lund.

Vi pratar om hur det är att köra den här sträckan i tävlingstempo och om vikten av att köra med förstånd när vägen inte är avlyst. Mathias låter sin 911 flyta fram över krönen och genom kurvorna, jag hade antagligen kunnat ha med mig kaffekoppen utan att skvimpa ur en droppe. Det blir så när folk som kan köra bil kör bil.

– Pappa körde inte så ofta fort på vanliga vägar, och han höll sig sällan med några speciella vardagsbilar. Vi hade länge en Ford Mondeo. I den lät han mig köra de första varven runt Nordslingan på Nürburgring, långt innan jag hade körkort. Men i Vi Bilägares artikel från 1968 kunde jag läsa om den jänkare jag hört talas om men aldrig vetat vad det var: en Pontiac GTO 1967 med 460 hästar.

Så byter vi bil och Mathias kör samma runda med min Carrera 3,2. Bilarna är generationskamrater (1977 respektive 1986, båda “Serie G”) och egentligen är det bara detaljer som skiljer. Ändå är de personligheter med egenheter, temperament och patina. Just så är det med den långa arvslinje som utgör Porsche 911 – man kan hoppa in lite var som helst och få den fulla upplevelsen.

Mathias blå Nissan, Björn Waldegård och Per Carlsson i Småland år 2000. Foto: Eric Lund.

För Mathias del är det trådar av mycket speciellt slag som vävs samman med de båda bilar han köpt, renoveringsobjektet och den svarta. Det finns många som vuxit upp med sportbilar i familjen, men ytterst få av oss har en pappa som varit fabriksförare hos Porsche. Björn Waldegård var handgripligen med och formade bilden av 911. Han fick på arbetstid osentimentalt vrida ur allt som gick i de bilar som i dag betraktas som rariteter och står på museum.

Det är inte konstigt att Mathias känner att han hittat hem. Att det här är en bilhistoria som går rakt in i hjärtat och som för hans egen del faktiskt bara har börjat. Stafettpinnen är överlämnad och nästa sträcka inledd. | e11 |

Mathias Waldegård
Född: 1976.
Bor: på familjegården Ticksta i Rö utanför Rimbo.
Familj: hustrun Sofia, två döttrar, mamma Anita samt systrarna Marika och Charlotte med familjer.
Yrke: säljare på Nyströms cement.
Fritidsintresse nr 2: golf! Gjorde hole-in-one på hemmabanan i somras.