Porschen som inte finns: G-modell med "ölklappe"
En blå 911 som i förstone ser alldeles vanlig ut, men som visar sig vara en riktig krumelur med flera udda detaljer. Hur kan det komma sig?
Bland 911-folk är den känd som “ölklappe”. Till årsmodell 1972 lanserade Porsche nämligen en briljant finess: ett utvändigt lock för oljepåfyllning. Luckan placerades bakom högerdörren och gjorde att man slapp krumma ryggen i en vrå under motorluckan för att skvätta i olja.
Ändå försvann luckan redan till nästan årsmodell. Dess fördel – lättillgängligheten – var även dess största nackdel, när bilägare och mackbiträden glömde bort sig (eller misstog sig, eller bara drullade) och fyllde bensin i oljetanken. Det är alltså endast 911 från 1972 som har denna karaktäristiska specialitet bland produktionsbilarna.
Till 1974 års modell presenterades den första, riktigt stora omgörningen av 911, sedan modellen debuterade 1963 (och började tillverkas 1964): den så kallade G-modellen, med bastanta stötfångare som svar på amerikanska krocksäkerhetskrav.
Vid en hastig anblick en vanlig 911 med 2,7-litersmotor och targakaross från mitten av 1970-talet. Men vänta … den där targabågen … och locket på högersidan och …? Foto: Eric Lund.
Var sak på sin plats, ordning och reda i 911-historien. Ändå står den här, en G-modell med ölklappe. Hur är det möjligt? En ledtråd är så klart platsen vi befinner oss på: Porschemuseets verkstad i Stuttgart. I det här huset finns mängder av bilar som inte rättar in sig i de ordinarie matriserna för hur modellserierna är funtade.
Den ljusblå bilen med targakaross är en tvättäkta skvader, det vill säga en korsning mellan en hare och en tjäder. Under skalet är den till dels en 911 2,7 Carrera RS med 210-hästarsmotor. Den modellen fanns aldrig med utvändig oljepåfyllning, och inte med targatak. Så blir det ofta när prototyper tas fram – man plockar lite grejer från hyllorna för att få ihop en rullande helhet som kan utvärderas inför det som så småningom ska bli en färdig bilmodell att serietillverka.
Detta är alltså en tidig prototyp för G-serien, byggd 1972 när “ölklappe” var på tapeten och motorn till 2,7 Carrera RS förbereddes för lansering samma höst. Kromade rutlister i kombination med svart targabåge är inte heller någon vanlig syn. Hipp som happ, liksom.
Professor Fuhrmanns “ortopediska” stolar med tjock stoppning, för att uppnå samma komfort som i dåtidens hemmafåtöljer. Foto. Eric Lund.
Chefen för Porschemuseets verkstad, Kuno Werner, pratar oljelock och skvadrar med Eric’s Elevens utsände. Foto: Roman Rätzke.
Kikar man sedan in i kupén framträder nästa förbryllande detalj: stolarna. Så här såg inga vanliga Porschesäten ut i början av 1970-talet. Med G-modellen årsmodell 1974 kom visserligen stolar med inbyggda nackskydd, men själva plymåerna ser i den blå targan ut att ha fått jäsa lite för länge.
Detta är nämligen de lite mytomspunna “Fuhrmann-stolarna”, eller “Fuhrmann orthopedic seats” som de kallas i vissa sammanhang. Det sägs att professor Ernst Fuhrmann (1918–1995) hade ryggproblem. Han kom till Porsche redan 1947 och var bland annat pappa till Porsche typ 547, “Fuhrmann-motorn”, som först hamnade i 550 Spyder 1954.
Ernst Fuhrmann lämnade Porsche 1956 för att arbeta hos andra ingenjörsfirmor, men återvände 1971 som teknisk chef och var 1972–1980 vd för bolaget. Det var alltså just då utvecklingen av G-modellen pågick som bäst, och Fuhrmann hade ont i ryggen.
911-entusiaster med falkögon kan säkert hitta fler udda detaljer i prototypen. På askkoppens plats finns till exempel en knapp för att kyla oljekylaren. Foto: Eric Lund.
Det är alltid lurigt att slå fast när något inträffade första gången, men det kan ha varit så att Fuhrmann-stolarna begick offentlig debut vid en bilutställning i London 1976. Där ställde Porsche ut en vit 911 med Martinidekaler och spektakulär inredning: blå instrumentpanel, röda mattor samt vita stolar och dörrsidor.
I showbilen var professorns plymåer färgade blå och röda, och stack om möjligt ut ännu mer än i prototyp-targan. Därutöver har de nog förekommit i ett antal fler bilar, men om Fuhrmanns stolar någonsin fanns att kryssa för i de vanliga tillvalslistorna är oklart.
I Porschemuseets verkstad provsitter jag i alla fall och konstaterar att man hamnar mer ovanpå än i stolen, trots de kraftiga sidostöden. Kanske kommer de ortopediska kuddarna till sin rätt under en lång dagsetapp, och inspiration till utformningen lär ha hämtats från samtida hemmafåtöljer.
Det går att hitta fler specialiteter i den blå bilen. Där askkoppen brukar sitta finns till exempel en liten konsol med ett reglage och en röd varningslampa. Dymotejpen ger klara besked: “Gebläse ölkühler”, det vill säga fläkt till oljekylaren. Så är det i prototyper och bilar avsedda för utprovning: grunkor och detaljer som aldrig hamnar i produktion finns där “to get the job done.”
Om professor Fuhrmann någonsin kört runt med den blå targan är också oklart. Kanske var den hans tjänstebil en tid. Kanske var den bara en provkarta på delar som skulle eller inte skulle hamna i produktionsbilarna, när G-serien presenterades något år senare. Garanterat är den bara en av många bilar med liknande historia. Det går åt många när nya bilmodeller ska mejslas fram.
Men just detta exempelar har överlevt, och slokade enligt uppgift under många decennier i någon av museets lagerlokaler. Det senaste året har vagnen genomgått helrenovering i museiverkstaden, och är nu fullt körbar. Kanske får den i sinom tid klättra upp ett par våningar i huset och stå på ett podium i utställningshallen – så kan 911-tokar från världens alla hörn haja till och notera en G-modell med utvändigt oljelock. | e11 |