Bilder jag norpat och frågan om 911 är en exklusiv bil – eller inte
En lite bisarr ovana att samla på bilder får mig att zooma ut och betrakta fenomenet 911 med distans.
Rådet är enkelt: om du har en knasig böjelse så håll tyst om den. Men nu gör jag ändå tvärtom och avslöjar en inte alldeles sund vana som följt mig ett antal år. Varje gång jag hittar en bild föreställande en Porsche 911 med säkerhetsstötfångare norpar jag bilden och sparar den på en hårddisk. Arkivet är lite utspritt men en någorlunda kvalificerad gissning säger att det i dagsläget kan handla om 10.000 bilder. Kanske 15.000. Möjligen ännu fler.
Vad ska jag med dessa bilder till? Ingen aning. Jag kan ju aldrig använda dem till något publikt. Att ta andras bilder och publicera i ett eget forum är inte tillåtet. Faktum är att jag inte får ta bilderna ens för eget bruk, om man ska vara korrekt. Men instängda på en hårddisk är upphovsrättsbrottet begränsat.
Så vad är drivkraften att samla på sig tusentals bilder av 911 ur det som brukar kallas Serie G och som tillverkades årsmodellerna 1974–1989? Varför just dessa och inte tidigare 911-versioner, eller senare? Ptja, någonstans måste man dra en gräns och förhindra att vansinnet svämmar över fullständigt. Men ett skäl är naturligtvis att min egen 911 är just en sådan (1986).
Garanterat finns det dubbletter i samlingen, och alldeles säkert har jag samma bilexemplar fotograferade vid olika tillfällen. De första åren samlade jag i bulk – varje Serie G-911 som råkade segla förbi på internethavet fastnade i min trål. Numera är jag mer restriktiv, man kan säga att jag har blivit lite kräsen och fått pretentioner.
“Det som läskar mitt sinne – och triggar mitt sjukliga samlarbegär – är artrikedomen.”
Ännu en röd, vit eller svart Carrera 3.2 coupé rakt upp och ned behöver jag inte. De stora stimmen får simma vidare. Men om det är en röd 3,2-coupé stående bredvid en annan 911, eller om bilden är tagen i en oväntad miljö, eller om bilen har någon egenhet – då slipper den inte undan. Reglerna för urvalet baseras på intuition och principer lika hårda som en solvarm brieost.
Det som läskar mitt sinne – och uppenbarligen triggar mitt sjukliga samlarbegär – är artrikedomen. Att en 911 kan se ut på närmast oräkneligt många sätt. Att 911:or används i alla tänkbara sammanhang. Att ägarna många gånger – uppenbarligen – bara ser bilen som ett råämne att böka med för att förverkliga en egen idé om design, stil eller uttryckssätt.
De övergivna bilarna. De påbörjade renoveringsobjekten. De som har klatschiga strajps. De extraljusförsedda rallyessen. De sjaviga skumraskexemplaren. De åttiotalistiska plastexcesserna. De nutida outlawgrunkorna. De långmilade slitvargarna. De med superkonstiga eftermarknadsfälgar. De som inte är bilar utan illustrationer eller målningar. De resdammiga. De som fått en seriös inskolning. De nervösa hipstertolkningarna. De krockade. De minutiöst skötta originalbilarna. De som är modellbilar. De med knasiga kulörer. De fabriksbyggda specialarna. De som får leva loppan på racerbanor. De som förgås av tristess i garage och “mancaves” (är det bara jag som får lite rysningar av det ordet?). Jag har bilder på alla förekommande mutationer.
Det finns inte hur många 911 som helst, men 2016 hade en miljon tillverkats sedan 1964. Av dessa var vid det laget drygt 70 procent fortfarande i livet, enligt Porsches egna uppgifter, och sedan dess har ytterligare cirka 300.000 exemplar (!) producerats. Bilderna jag samlat på mig visar en bråkdel av alla 911 som någon gång rullat på planeten – och ändå är det en alldeles överväldigande mångfald.
Enligt Akademiens ordlista har ordet exklusiv följande betydelse: “förnämt avskild; som utgör el. vänder sig till en utvald krets”. Jämfört med Toyota Corolla eller Volkswagen Golf är Porsche 911 förbehållen en snävare krets, men ordet exklusiv är ändå malplacerat. 911:or ägs, nöts och uppskattas i de mest skiftande miljöer, sammanhang och samhällen.
Antagligen bidrar modellens allmängiltiga, snudd på folkliga, genomslag till att begagnatannonserna allt oftare slår knut på sig själva: “unikt exemplar – en av endast 58 gråmetallic tillverkade en torsdag med fullmåne!” Varje liten avvikelse från det som utgör huvudfåran i utbudet används som argument för att köparen ska betala en extra premie.
“Ägarna blir stränga abbedissor som predikar avhållsamhet för sina specialmodeller.”
Bilexemplar som råkar födas till att ingå i någon begränsad serie (jubileumsmodeller exempelvis) verkar ofta dömda till ett liv i kloster. Ägarna blir stränga abbedissor som håller sina underlydande inlåsta och predikar avhållsamhet, bilarna ska aldrig få vetskap om frestelser som långresor eller trackdays. Men detta faktum bidrar förstås också till artrikedomen – det finns alla sorter i vår herres Porschehage.
Just hobbyns storlek och spretighet resulterar för min del i rörelsefrihet. Andra kan känna sig instängda. Flera av mina initierade och bilhistoriskt kunniga kamrater säger att de storknar av 911-vurmen och -haussen. De upplever att syret tar slut och att det finns allt färre vita fläckar kvar på kartan när så många är med och trampar runt i intressesfären. Jag kan dela den känslan – att 911-entusiasmen är en köttbit som bankats ut så länge och av så många att smak- och näringsämnena börjar gå förlorade.
Men som sagt – att sfären är omgångsrik kan även skänka frihet. Man kan kliva in i 911-universumet och sedan påta rätt ostört i sin egen lilla fålla. Man kan gå med i en förening om man vill, men man måste inte “stå upp” för märket som en fotbollssupporter gör för sitt lag. Man kan njuta av bilen och modellhistorien och samtidigt behålla distans.
Om man nu kan kalla det distanserat att samla på 10.000 eller kanske rent av 15.000 bilder föreställande Porsche 911 i Serie G-utförande. Vad i hela friden ska jag med dem? Sannolikt är det själva samlandet som har varit roligast. En lite fånig och alldeles perifer handling i den smältdegel som utgör just min fascination för Porsche 911. Kanske raderar jag dem alla en dag och skrattar åt minnet. Eller så väcker jag liv i min gamla uttjänta iMac, tömmer den på allt innehåll och laddar in ett bildspelsprogram. Sedan kan den få stå i ett hörn av mitt arbetsrum och bläddra fram en ny Serie G-bild på sin skärm var femte sekund. | e11 |
Egna och andras bilder. De åtta 911-bilderna i artikeln är sådana som jag själv och min familj tagit genom åren. I collaget högst upp ingår 100 av de förmodligen drygt 10.000 bilder som jag hittat på nätet. Jag kanske kan hävda verkshöjd när jag komponerat en egen mosaik av dem, men skarpare än så här tänker jag inte publicera dem.
Foto: Esther Lund, Julius Lund, Eric Lund.
