Magnus Sandlund skapar tredimensionella konstverk och visualiserar drömmar. Hur skulle en ordinär gammal 911 ta sig ut om den istället var en fyrhjulsdriven superbil från 1980-talet …? Jo, så här!

Sedan drygt 23 år nöter jag på en 911 Carrera från 1986. Numera är den i det närmaste sammanlänkad med centrala nervsystemet, jag har den i ryggmärgen och blodomloppet. Som alla gamla bilar – utom de som renoverats till könlös likriktning – har den diverse egenheter och spår av sina ägare. Radioantennen på höger framskärm, till exempel. Den svajmasten ser faktiskt inte klok ut.

Då är den lilla telefonantennen på taket lättare att fördra. Ett tydligt bevis för vilka ideal som gällde i bilens ungdom. Dimljuset under bakre stötfångaren hör förvisso till standardutrustningen, men dess något stukade vinkel är garanterat resultatet av marksyning i samband med någon backningsmanöver. Så där kan jag fortsätta att räkna upp kännetecken, ungefär som ärr och risigt läkta benbrott kan avslöja delar av en persons historia.

Men om du följt den här sajten vet du att en annan Porschemodell från samma period har surrat i pannloben på mig allt sedan den premiärvisades: Porsche 959. Om den lanserats i dag hade jag antagligen grumsat något om “för mycket teknik som skymmer sikten för körupplevelsen”. Men ännu vid 52 års ålder har inte 13-åringens romantiska bild av 959 naggats det minsta i kanten. Porsche 959 är i mina ögon alltjämt den främsta exponenten för en biltillverkare som vid ett givet tillfälle maximerar sina förutsättningar. Toppar formen. Skapar en drömbil.

Detaljarbetet är nästan obegripligt fint utfört. På dioramat har asfalten råkat släppa en aning, “det är lite trial and error med den detaljen och jag vill åtgärda det” säger Magnus Sandlund. Själv tänker jag mig att “bilden” är tagen under långresa till något varmt land närmare ekvatorn, där asfalten inte alltid står pall för solen … Foto: Eric Lund.

Att äga en Porsche 959 är aningen utom räckhåll för min del. Men tanken har så klart slagit mig: hur skulle en 959 se ut om den stod i mitt garage? Samma tanke har uppenbarligen slagit min gode vän Magnus Sandlund. Han är okrönt världsmästare i det som kallas weathering (“vädring”). I korthet innebär det att med finess, tålamod och stadig hand väcka liv i en modellbil. Den ska se använd ut och eventuellt även tillföras diverse attribut för att efterlikna en verklig förlaga – eller ge näring till drömmar och fantasi.

Och i drömmarnas trädgård kan som bekant de mest fantastiska saker ske. Till exempel att en Porsche 959 plötsligt bär spår av en gammal 911 i Uppsala. När jag öppnade paketet som Magnus överräckt några dagar före jul 2023 trodde jag inte mina ögon. Det var ju alldeles uppenbart min bil. Fast i form av en 959. De första sekunderna hackade synapserna, ungefär som när hjärnan kämpar med att få ihop Oscar Reuterswärds omöjliga figurer.

Jag satte mig ned, vände och vred på asken. Detalj efter detalj framträdde. Svajmasten på höger framskärm. Mobilantennen på taket. Takräcket i form av fyrkantiga lastbågar från anno dazumal. Just sådana som ibland sitter monterade på min bil, när det vankas mountainbikeresa (eller när barndomens Kuwahara-BMX får följa med till någon bilträff). Och så vägskylten som snarast borde införlivas i Trafikverkets sortiment: E11-logotypen samt tilläggstavlan “Porschar ska köras!”.

Det är här det händer. Blanka modellbilar väcks till liv när Magnus Sandlund ströar sin *fairy dust* över dem. Roligast är det att låta fantasin löpa fritt menar han. Kolla till exempel drömbilarna med Saabtema på hans hemsida! Foto: Eric Lund.

På Porsche 959 i skala 1:1 sitter det bakre dimljuset i den ordinarie rampen mellan bakljusen. På min 959 finns så klart en fyrkantig lampa under stötfångaren, och jag behöver knappast tillägga att fästet fått på nöten efter en klantig backning. I bakre sidorutorna syns mina dekaler (det gör de även på många andra av Magnus vädrade Porschar, vilket får mig att bli rosig om kinderna). Registreringsnumret? Ja, min 911 heter GDJ378 och adderar man en etta i drömmarnas trädgård så …

När man tittar på originalmodellen från Minichamps i skala 1:43 (på den här sajten till exempel) blir man varse ett helt annat totalintryck. Fälgarna är silverblanka och ser närmast ut att vara gjorda av plast. Dessutom är bilen förstås ren och kliniskt fri från spår av användning. Min 959 har fälgar som ser realistiska ut tack vare mörk toning, och framför allt är de inte direkt ur försäljningshallen. Den här bilen har fått rulla – långt.

Jag tycker det är roligt att tvätta min 911. När den är borstad bakom öronen och kanske även polerad bidrar det till humörhöjning. Men faktum kvarstår att allra mest nöjd med bilen är jag när den har bromsdamm i fälgarna, lite lagom stänk från hjulen och ett lager damm från många mils körning. Att använda bilen för att samla upplevelser på andra platser än i garaget eller på närmaste bilträff gör mig allra lyckligast.

Det vet Magnus, och därför ser min 959 ut att just ha återvänt till depån efter en 500-milatur runt Europa. Att applicera rätt mängd “smuts” är bland det svåraste säger han. Det är lätt hänt att smeta på för mycket, så att det inte ser realistiskt ut. Och att studera riktiga bilar i trafik för att se hur regn och stänk och damm präglar olika bilkarosser gör han reflexmässigt. När det gäller just 959 är väl studiematerialet i de flesta bilköer begränsat, men där kommer hans konstnärliga blick och erfarenhet in.

Vidden av hans hantverk är faktiskt svårt att ta in. Alla som ser hans vädrade modellbilar i verkliga livet imponeras – men exakt hur många timmar och vilket finlir som ligger bakom gäckar ändå lekmannen. En liten inblick i processernas komplexitet fick jag en sommareftermiddag 2024. Det var då jag med svansen mellan benen besökte Magnus och hade mina båda “sandlundare” med mig.

Sanningen är nämligen att jag råkat förstöra båda dioramorna. Först petade jag omkull antennen på min 911 i skala 1:18 när jag – försiktigt, trodde jag – dammade bilen med en sminkborste. Jag var förkrossad över min eländiga klantighet. Att jag inte duger till att klistra ihop ens en enkel plastbyggsats är en sak. Att jag inte ens kan hantera ett konstverk som någon annan åstadkommit utan att rasera det är värre.

Dioramat har en fondvägg med en skum figur avbildad. Prislappen är synnerligen sanningsenlig. Foto: Eric Lund.

Men det stannade inte där. När jag skulle lyfta bort plasthuven över 959-dioramat darrade jag på handen och viftade loss skyltarna från stolpen. Då var jag beredd att gräva ett hål i marken där jag skulle kunna hoppa ned och be någon gjuta på locket. Men Magnus Sandlund är uppenbarligen begåvad med både stort hjärta och tålamod.

Nu stod jag invid Magnus arbetsbänk och såg honom reparera mina fadäser. Det är kanske inte hjärnkirurgi han ägnar sig åt, men han hade nog kunnat bli en skicklig urmakare. Riktigt hur han tillverkat den nya antennen – komplett med en liten knopp överst – vet jag inte. Men nu inte bara anar jag utan vet vilket filigranarbete det är att montera även en till synes enkel detalj.

Vägskylten med stolpen byter han ut helt och hållet. “Det är enklare än att limma fast nya skyltar på den gamla pinnen.” Med minutiös noggrannhet monterar han inte bara en utan två nya antenner (även mobilantennen hade fått på nöten) på den större modellbilen. Och efter någon halvtimme är dioramorna återställda från våldsverkarens angrepp. Egentligen borde jag inte tillåtas att ha vårdnaden om dem – de förtjänar att stå i en konsthall där folk med vita bomullshandskar och vant handlag sköter montrarna.

Men nu är de i alla fall återbördade till mitt lilla arbetsrum, och där är de till daglig glädje och njutning. Jag kan kasta ett öga på 959-dioramat och drömma mig bort hur det skulle vara att åka på långresa med Porsches teknikintensiva tour de force. Vatten på min kvarn fick jag under intervjun med Jeff Zwart, där han berättade hur han gärna gjorde längre roadtrips med sin 959 Sport.

I brist på en redaktionslokal som även innefattar en garageplats invid skrivbordet kan jag vända mig om och kika på min gamla 911 – i skala 1:18. Under vintrarna kan jag projicera mina minnen och förhoppningar på modellbilen. Jag kan betrakta de fula lacksläppen på vingen och fundera på om de ska åtgärdas till den kommande säsongen, eller få samverka med bilens övriga patina ännu ett år.

Nu kan jag även låta fantasin dubbelexponera mitt liv i kanten av det stora universum som är Porsches sportbilshistoria. Som ett slags portal att träda in genom, eller ett kaninhål att falla ned i. Där – i The Sandlund Wonderland – står en 959 med registreringsnummer GDJ379 och väntar. Inkörd och redo för nästa äventyr på Europas vägar. | e11 |