November, 1986: en 14-åring med gelé i knäna tar tåget till Stockholm för “prao” på en biltidning. På den vägen är det 40 år senare.

Min mamma har haft en direkt avgörande inverkan på mitt yrkesliv. Nej, hon satte mig inte på Lundsbergs internatskola (tack och lov), och hon knuffade inte i väg mig till Sorbonne, Oxford eller Harvard. Men hon tog kommandot i ett avgörande ögonblick, när jag drabbades av tunghäfta som den blyga och lite vilsna 14-åring jag var.

Sommaren 1986 hade vi pappas ungdomskompisar, Ove och Birgitta från Edsbyn, på besök några dagar. De hade parkerat sin husvagn i hagen bakom vårt sommarställe.

Till den här säsongen hade Ove bytt sin fina Mercedes W115 mot en Chevrolet Blazer från sent 1970-tal, komplett med höjd fjädring och offroadhjul. Ett mycket lyckat byte i mina ögon.

I Mersan, som nog var en 240D, hade Ove gjort hål i hatthyllan, så att deras osannolikt väluppfostrade schäferhundar kunde sitta i bagageutrymmet med huvudena uppstickande mellan baksätet och bakrutan. Utifrån såg det ut som två nickande låtsasjyckar.

Skrivboken från åttonde klass med tio sidor om två veckors praktisk arbetslivsorientering, prao, på en biltidning i Stockholm.

En kväll fick vi idén att åka Blazer till bilträffen vid Biskopsudden på Djurgården. Där samlades varje sommarvecka en brokig skara entusiastbilar, och besöken var alltid en fest för mig. Ove var särskilt stolt över att han hade en pumptermos på förarplatsen, och demonstrerade finessen med idogt kaffesörplande hela vägen från Uppsala.

Träffarna vid Biskopsudden lockade sportvagnar, hotrods, gamla lyxbilar, originaljänkare, beach buggies och allt däremellan. Men den här kvällen dök det upp en skapelse som jag läst om och hänförts av. Jag såg den på håll i vimlet och var framme vid den på studs: Teknikens Världs projektbil Saab Speeder.

Teknikens Värld var min ledstjärna i bilintresset, mitt nöjeslexikon och min språkskola. Jag slukade girigt varje utgåva och kunde inte få nog av de nya bilmodeller som provkördes och testades. Dessutom hade jag järnkoll på medarbetarna och kunde således direkt identifiera killarna som klev ur den spektakulära Saaben: testchefen Björn Sundfeldt och reportern Björn Svallner. Jag försökte slå mig i slang men var som sagt rätt blyg och bortkommen.

Det var då mamma på mammors vis klev in på scenen och förklarade för Björn Sundfeldt att jag var väldigt bilintresserad och följde tidningen noggrant. Sådant hade han nog hört förr, men det svar han gav var de facto dörren som öppnades till mitt framtida yrkesliv: ”Kom till redaktionen på prao då!” ”Jag bor ju i Uppsala så det går nog inte”, stammade jag. ”Det går väl tåg!”, svarade Sundfeldt.

**Björn Sundfeldt** började på Teknikens Värld 1972 och blev med tiden både testchef och chefredaktör. 1987 hade tidningen en följetong där medarbetarna fick presentera sig.

På vägen hem i Blazerns baksäte var jag vimmelkantig och rusig av det som hänt, jag babblade och föreläste. Jag hade fått se Saab Speeder i verkliga livet, jag hade träffat Sundfeldt och Svallner och jag hade erbjudits praoplats på en biltidningsredaktion.

Strax innan hade Teknikens Värld 15/86 utkommit. På omslaget står Björn Sundfeldt iförd den obligatoriska rödgula testjackan och gul hjälm invid Porsche 959. Han hade varit i Tyskland och provkört den nya, fyrhjulsdrivna superbilen och nu hade jag alltså pratat med en person som kört Porsche 959. Det var min absoluta drömbil, jag var trollbunden av dess design, prestanda och teknik. Jag kände att jag denna varma sommarkväll hade snuddat vid något fullständigt ouppnåeligt.

(Här kan du läsa om Porsche 959, pressvisningen på Nürburgring 1986 och Björn Sundfeldts minnen av den.)

Till saken hör att min högstadieskola vid den här tiden inte tillät att man hittade en egen praoplats, i rättvisans och jämlikhetens namn skulle inga egna initiativ premieras. Men jag hade tur, för skolan hade misslyckats totalt med att ragga fram tillräckligt många platser. Plötsligt var det mer än välkommet att jag ordnat en plats på egen hand, men tågbiljetterna skulle jag få stå för. Inga problem!

Björn drar åt hjälmen för att ta sig an världens dittills mest avancerade bil, Porsche 959, på Nürburgrings GP-slinga våren 1986. Originalfoto: PeO Eriksson.

Så kom dagen i mitten av november 1986 då jag tog tåget till Stockholm. Jag hade skrivit upp hur jag skulle promenera från centralen till Rådmansgatan 49, och när jag med aningen geléartade knän gick nedför stentrappan mot Sveavägen förstod jag att jag var framme. Vid trottoaren stod en Opel Omega parkerad, den modellen var så ny att den ännu inte börjat säljas i Sverige.

Aningen rådvill om hur jag skulle ta mig in blev jag stående vid den oansenliga dörren, när ett annat välbekant ansikte kom släntrande nedför samma trappa. ”Är det du som är Alrik?” frågade jag. Det var det, Alrik Söderlind var den unga biltestkillen som jag också sett på bilder i tidningen. En bättre start kunde jag inte ha fått.

Jag hade köpt nya kläder, vilket vållat mig en del vånda. Hur var man klädd på en biltidning? Om jag minns rätt blev det bredspåriga manchesterbrallor och en stickad tröja med dova kulörer och geometriskt mönster enligt tidens mode.

Också sommaren 1986: mamma Gunnel och jag utanför DP Zirkelbach i Hässleholm, under en semesterresa i Skåne. Pappa tog bilden. Den historien kan du läsa om här. Foto: Gunnar Lund.

Måndagsmorgonen inleddes med redaktionsmöte, som av någon anledning jag fortfarande inte begriper alltid kallades ”kattmöte” på Teknikens Värld. Jag satt i ett hörn av fikarummet och var om möjligt ännu mer blyg och försagd än på Biskopsudden.

När en av de ”stora grabbarna” kom fram och lade sin hand på min arm och sade ”välkommen, vad roligt att du är här!” blev därför lättnaden stor. Han heter Lars Jonsson, är internt känd som ”Lasse Plåtcab”, verkar född med gott humör och var under många år med på nästan alla biltester som inhyrd bredsladdare och logistikfixare.

Klädstilen var huvudsakligen avspänd och blandad, jag hade inte behövt oroa mig. Men en sak fick mig att ändå undra om jag borde ha klätt mig mer formellt, och det var att Dag E Hogsten – tidningens dåvarande redaktionschef och en av de snabbkörande testförarna – bar mörk kostym, vit skjorta och slips. Det visade sig att han skulle i väg på begravning just den dagen.

Den trevliga redaktionen, som välkomnade mig som praoelev, samlade för julkortsplåtning i PeO Erikssons fotostudio 1986. I centrum: projektbilen Saab Speeder, med kaross skapad av plåtkonstnären **Leif Mellberg**.

Runt fikabordet satt även flera personer som jag ännu inte hade koll på: layoutarna Lena, Puck och Uffe, sekreteraren Ing-Marie och så Rolf, som ansvarade för allt det praktiska som på den tiden krävdes i samordningen med reproavdelning och tryckeri (som låg i legendariska Bonnierskrapan på Torsgatan 21).

Där satt även en nästan nyanställd, ung reporter med runda brillor. Han sa att jag kunde hänga med till redaktionsgaraget, som låg något kvarter bort. Så kom det sig att den allra första testbil jag fick åka med på Teknikens Värld var en Citroën CX Prestige.

Den hade Calle Carlquist, som reportern hette, just återvänt med från Paris. Han hade varit på reportageresa tillsammans med Alrik Söderlind och fotografen PeO Eriksson, besökt bilsalongen, kört på tre hjul runt Triumfbågen och fått skäll av en polis för det tilltaget. (Cittror med gashydraulisk fjädring kan framföras även med ett bakhjul bortplockat.)

**Citroën CX 25 Prestige** framför klostret Mont Saint-Michel i Frankrike och **Rover 825i Sterling** på en svensk landsväg. Två spännande bilar som präglade min första dag som praoelev. Originalfoto: Peo Eriksson och Ulf H. Holmstedt.

Jag satt förstummad i högerstolen när Calle med ansenlig hastighet och måttfulla rörelser knixade ned den långa Cittran med skrikande däck i det stora parkeringsgaraget, där tidningen hade sina platser. En sådan bil hade jag aldrig tidigare färdats i, en sådan bilupplevelse hade jag aldrig haft.

Föga anade jag då att Calle skulle bli en nära vän och att vi många år senare skulle arbeta tillsammans på både Teknikens Värld och Automobil. Men den första dagen som praoelev på biltidningen fick också en väldigt oväntad vändning, när Calle visade sig bo i Uppsala. Han erbjöd att jag kunde skippa tåget och åka med honom.

Hem denna måndag for vi med en Rover 825i Sterling, den brittiska versionen av Honda Legend, och jag tror inte att jag någonsin dittills skrattat så mycket under en timme som jag gjorde den kvällen på motorvägen. Calle var den roligaste person jag träffat och jag klev ur Rovern med kramp i magen och om möjligt ännu mer berusad av händelserna än i Blazern några månader tidigare. Var det här på riktigt?

Praoeleven på besök hos en av sina välgörare, 34 år senare. Sommaren 2020 hälsade jag på hos Björn Sundfeldt för att prata 911 turbo, hastighetsrekord med Zirkelbach-Porsche och annat kul. Det resulterade i en artikel i GranTurismo och den kan du läsa här. Foto: Peter Gunnars.

Jag har med åren själv haft glädjen att ta emot flera praoelever på Teknikens Värld. Det har känts fint att få ge tillbaka något av det jag själv fick uppleva som ung spoling i drömfabriken. Men sanningen att säga har inte alla praoelever haft lika roligt som jag hade, somliga har helt enkelt haft otur med tajmingen.

Råkar man pricka fel veckor kan en biltidningsredaktion vara en ganska trist plats för en bilgalen tonåring: just inga testbilar finns i garaget, reportrarna sitter försjunkna vid sina skrivbord för att smattra fram artiklarna, några andra kanske är på utlandsresor för att provköra nya bilar eller besöka evenemang. Det är inte alldeles enkelt att ordna roliga och givande sysslor till en praoelev i det läget.

Redan min andra dag på redaktionen fick jag ett uppdrag som kändes omåttligt ansvarsfullt. Reportern Björn Svallner befann sig på en längre reportageresa i England och hade bland annat övervarat den allra första presskörningen med nya Jaguar XJ6 (XJ40). Han hade skrivit sin provkörningstext på någon lokal dator (gissar jag) och printat ut den med en hackig matrisskrivare, lagt papperen i ett kuvert och postat dem hem till redaktionen (det här var alltså innan det ens fanns telefax …).

Första provkörningen av helt nya Jaguar XJ40 i Teknikens Värld 24/86. Björn Svallner skrev texten i England, jag fick renskriva på Åhlén & Åkerlunds nikotingula manusark. Originalfoto: Jaguar.

Min uppgift blev att renskriva artikeln på Åhlén & Åkerlunds (så hette förlaget tidigare) gula manusark, med gröna förtryckta måttangivelser för typograferingen. Man drog en lodrät linje med linjal för att markera den ungefärliga spaltbredd som gällde i tidningen, och knattrade sedan ned texten med skrivmaskin.

Det måste ha tagit mig en evighet, med tanke på att jag var ovan vid maskinskrivning och antagligen tvingades kasta åtskilliga papper och börja om när jag skrev fel. Men än i dag kan jag förnimma den stolthet jag senare kände när tidningen med Svallners Jaguarprovis stod i butikerna – jag hade handgripligen medverkat till att artikeln fanns publicerad.

Sedan tog mina två praoveckor en nästan hejdlös fart med upplevelser. Jag fick iförd gulröd testjacka sitta i högerstolen bredvid Sundfeldt när han körde väjningstest (det som senare blev känt som älgtest) på Bromma flygfält. På bilderna i testet med Opel Omega och Volvo 740 GL syns en tanig gestalt ”burka” i de tvära girarna.

En spenslig figur skymtar i passagerarsätet under väjningstesterna på Bromma flygplats med **Opel Omega** och **Volvo 740 GL** i Teknikens Värld 25/86. Elva år senare välte vi med **Mercedes A-klass** på samma plats. Den gången satt jag i baksätet (och hela historien går att läsa här). Originalfoto: PeO Eriksson.

Jag fick följa med Alrik till en fotostudio i Bonnierskrapan, där det skulle plåtas prylar för en artikel med julklappstips. En ung, blond tjej var inhyrd som fotomodell. Hon hette Annette Olsen, var känd från skvallerpressen eftersom hon varit ihop med tennisstjärnan Mats Wilander och skulle senare gifta sig med tennisstjärnan Stefan Edberg.

En annan dag tog Alrik mig med på svensk pressvisning av Opel Omega (som ju Teknikens Värld redan var i färd med att testa) på en golfklubb som hette Björn Borg Sports Club och låg i Vallentuna. Att bli bjuden på flådig lunch, umgås med ”motorjournalistadeln” och få med sig en Omegaslips av siden hem var att blicka in i ytterligare en okänd värld.

Calle tog mig med på premiärvisningen och provkörningen av Saabs första ABS-system, som ägde rum på Scanias testbana uppe på berget vid fabriken i Södertälje. En av Saabs trevliga pr-personer, Göte Lindgren, tog min adress och efter några veckor kom ett tjockt paket innehållande Saabböcker hem i brevlådan. Jag har fortfarande kvar hans visitkort, och tänker varje gång jag ser det på vad den enkla gesten från hans sida betydde för en ung bilentusiast.

Teknikens Världs unga garde: **Alrik Söderlind** begår bredställ med första Mazda MX-5 Miata (1990) och **Calle Carlquist** utröner sittkomforten i Opel Senator (1987). År 2026 har Alrik en Youtubekanal och Calle medverkar regelbundet i podden Våra Klassiker. Originalfoto: Lasse Allard.

Jag minns också att jag fick åka med Alrik i en Saab 9000 Turbo 16 som vässats av tyska trimfirman Heuschmid. Den var extraordinärt häftig i mina ögon (210 hästkrafter, kjolpaket, sportigt obekväma Recarostolar), och jag fick vara med när den legendariske testingenjören Rolf Eriksson-Pax gjorde sina mätningar med den så kallade Hast-o-maten på en mörk höstväg.

Tillbaka i skolbänken skrev jag en rapport i min gröna skrivbok. Om jag ska tro vad jag skriver där kom jag första dagen till praoplatsen med en attachéportfölj (som jag benämner ”intelligensprotes” …) i handen. Den detaljen har jag av begripliga skäl förträngt.

Överlag är min praorapport lite lillgammal i tonfallet. Om julklappsplåtningen skaldar jag ”det var Ferrariklockor för 20.000 kr/st, dasspappershållare med formen av häcken på en Folkvagnsbubbla, lammullströja med Porschelogotypen insydd för 1.800 kr (ett tusen åttahundra kronor!!!) plus mycket annat läckert.” Jag hade visst också fått hjälpa till att besvara insändare och knåpa ihop någon notis, som jag tvivlar på blev publicerad.

Innan **Håkan Nessers** författarkarriär tog fart var han högstadielärare i Uppsala. Han tyckte att jag skulle hitta något annat än bilar att skriva om, men jag var en olydig elev.

Min skoluppsats andas beundran och stolthet över att ha fått blicka in i ett universum som jag bokstavligt talat bara hade sett på bild dittills. “Jag fick kombinera mitt största intresse, bilar, med att skriva och uttrycka sig i text vilket också är bland det bästa som finns”, skriver jag mot slutet. Och uppenbarligen gick rapporten hem. Min svensklärare i högstadiet hette Håkan Nesser och skulle senare bli berömd författare. Han kommenterade och ritade en rolig gubbe med rödpenna:

”Mycket bra, jag inser bara inte varför Du nödvändigtvis skall använda Din språkbegåvning till slika själlösa plåtföremål! H.”

Jag var säkert över måttan mallig när jag återgick till vardagen i Tunabergsskolan efter de två veckorna i den parallella verkligheten. Jag skrev en artikel om Opel Omega till vår skoltidning (jösses, kunde ingen stoppa mig …?) och mina måttligt bilintresserade kamrater fick utstå att mitt bilsurr hade fått i en ännu högre växel.

Sommarjobb på redaktionen 1987. Jag fick sköta sekretariatet: svara i telefon, fixa med enklare administration och hantera Bilbörsen med privatannonser. Datorn hade ännu inte gjort sitt intåg, det var skrivmaskin som gällde. På bordskanten skymtar utgåva 17/87. Foto: Alrik Söderlind.

På våren 1987 hände sedan något som föreföll om möjligt ännu mindre sannolikt än praoplatsen. Calle Carlquist ringde och frågade om jag ville sommarjobba på redaktionen. Vänta nu, skulle jag få tillbringa flera veckor på Teknikens Värld – och dessutom få betalt? Befinna mig på toppnoden av svensk motorjournalistik och nästan vara en i gänget, på riktigt?

Som 15-åring fick jag därmed sköta sekretariatet, svara i telefon och hålla ordning på enklare administration, samt den så kallade Bilbörsen. Det var de svartvita sidorna med radannonser där privatpersoner kunde sälja och köpa bilar. Folk klippte ut och fyllde i en kupong i tidningen och mitt jobb var att (tyda och) renskriva på de gula manusarken för att sedan ta tunnelbanan till sätteriet med mina luntor.

Med tiden blev jag, som Dagge skrev i ett arbetsintyg några år senare, “snarast ett inventarium på redaktionen”. Han skrev även att jag “tillbringade det mesta av mina lov och sannolikt ett förfärande antal skoldagar på Teknikens Värld”. Så var det. Jag var antagligen efterhängsen, men gjorde väl tillräckligt bra ifrån mig för att få hänga kvar även under hela gymnasiet. Hur många gånger Calle varit vänlig nog att köra en omväg för att hämta och lämna mig på väg till och från jobbet är bortom det begripliga.

Bild ur Teknikens Värld 23/1988. Jag blev utsänd att skriva om en auktion med entusiastfordon i Södertälje. Mitt första bildreportage. Foto: Gunnar Lund.

Roligast var förstås att få börja skriva artiklar. Under min första, riktiga journalistiska insats fick jag en mc-importör att gorma i luren, och jag intervjuade höga polischefer om problem med deras motorcyklar. Chefredaktören Åke Borglund gav mig stort förtroende och var mycket uppmuntrande. Det var en hisnande känsla att som 16-åring se artikeln i tryck med mitt namn under.

När jag skriver detta har jag varit journalist i flera decennier. Jag har skrivit i dagspress och specialtidningar, haft chefsroller och frilansat. Numera är jag murvel i en helt annan bransch sedan ett antal år. Ändå är jag fortfarande under upplärning, känns det som. Jag har respekt inför det förtroende det innebär att uppta läsarens tid och engagemang med mina bokstäver. Jag gör heller inte rangen stridig med de förebilder jag läste i Teknikens Värld som grabb – Sundfeldt, Hogsten och Carlquist för att nämna några – och som jag senare fick glädjen att vara kollega med.

Inte minst är jag helt på det klara med att mitt yrkesliv kanske baseras på ett tvättäkta sliding doors moment. Om inte Ove och Birgitta dykt upp med sin Blazer och vi åkt till Djurgården just den kväll då Saab Speeder stal showen. Om inte mamma Gunnel klivit fram och talat för min sak. Om inte Björn Sundfeldt generöst och på stående fot erbjudit mig praoplats. Om inte Åke Borglund trott på mig. Om inte Dagge Hogsten hjälpt mig att hitta en egen röst i skrivandet. Om inte Calle Carlquist föreslagit mig för sommarvikariatet. Då hade jag nog aldrig haft det här jobbet. Kan jag vara annat än ödmjukt tacksam? | e11 |