May 14

May 14 Calle, Ari och Ferrarin som grävde ned sig

Det här är historien om när en Ferrari 575M halkade av fabrikens testbana – och återuppstod som ett diorama 23 år senare. I huvudrollerna: Calle Carlquist och Ari Harjunpää.

Det är ingen idé att hymla. När man som motorjournalist får chansen att komma till Maranello, köra Ferrari och kanske rent av svarva några varv runt testbanan Fiorano är det ingen vanlig dag på jobbet. Lite puls och sockerdricka i nervsystemet hör till, säkert även för en rutinerad och påläst bilskribent som min gamle vän och kollega Calle Carlquist. Vid tiden för det här äventyret, våren 2002, var han chefredaktör för Teknikens Värld.

När han grep sig an uppdraget att fara till Ferraris hemvist kan jag intyga att det var med en gedigen klangbotten i form av långvarigt intresse och flitig kunskapsinhämtning om framför allt märkets tidiga historia. Dessutom är Calle en klarsynt allätare som kan se varje bil för vad den är utan att falla i farstun. Hans aptit och entusiasm går aldrig att missta sig på – allra minst när en klassisk, italiensk gran turismo står på menyn.

Nog om det, resultatet kan du själv bedöma i Teknikens Värld 12/2002 (kolla bibblan eller Tradera). Dags att nedlägga nya Ferrari 575M, som var en uppdaterad version av 550 Maranello från 1996. Receptet smakade fågel: V12-motor på 515 hästkrafter, ny inredning, varsamt putsad exteriör (vad kunde egentligen förbättras?) samt en automatisk växellåda (“F1”) som förvisso inte gjorde någon människa glad.

Tacksam fotokulör på “curbsen” och en enastående bil att dänga runt med på Ferraris testbana. Men en V12-granturismo är så klart främst ett redskap för raska landsvägsetapper. Originalfoto: Claes Johansson.

Calle dånade ut på Fiorano och det funkade fint i nästan tre varv, men sedan tog dessvärre raksträckan förbi depån slut lite för snabbt. Eller om det var farten som var för hög. I alla händelser svängde inte Calle och Ferrarin som tänkt utan drog i tangentens riktning rakt ut i sandfållan. Där kan en 1.800 kg tung gran turismo gräva ned sig otroligt resolut om man bara tar ordentlig sats. Calle beskriver själv debaclet i artikeln:

“Det skrapar och rasslar förfärligt när vi skär ut i ‘graveltrappen’ som de säger i Race på tv. Jag kan lova att det känns än mer förfärligt när jag inser att krasandet kommer från en bil för två miljoner kronor och att ett dussin Ferrarimedarbetare förstummade nu åser mina lönlösa parader i molnet av sand.

Nesligt men mänskligt. Calle Carlquist och den då alldeles nya Ferrari 575M efter depårakan på Ferraris testbana Fiorano. Originalfoto: Claes Johansson.

Med ett mäktigt sug sjunker den svarta Ferrarin ner till naven, från 190 km/h till noll på två ögonblick. Luften runt Fiorano blir alldeles, alldeles tyst och dallrar under den brakande solen. Ferrarins katalysatorer knäpper ihärdigt, jag svettas svårt mot den röda skinnklädseln och ser ingen aktivitet i depån.
Vad ska de ta sig till med mig? Jaga mig ut ur sta’n? Skicka mig hem i en Fiat Panda? Förvägra mig en pressmapp? Hemska tankar.”

Efter en stund dök en hel kader funktionärer upp beväpnade med skyfflar, men det tog sin tid och kraft att frigöra bilen ur gruset. Vi kan nog alla föreställa oss skammen och missmodet som flödade i kamrat Carlquists blodomlopp vid tillfället. Men han är garanterat i gott sällskap, “den av er som är fri från synd skall kasta första stenen” som redan Bibeln förkunnade i god tid inför den här dagen på Fiorano.

Surprise! Eller sorpresa, på italienska. Ett diorama i skala 1:43 lämnas över från konstnären Ari Harjunpää till Calle Carlquist vid sportvagnsverkstaden EB Auto i Uppsala. Foto: Eric Lund.

Kanske vill man egentligen inte bli påmind om sånt här, men det blev ändå Calle ungefär 23 år efter incidenten. Dock med de bästa intentioner och hjärtliga avsikter. Det var när vår gemensamme vän Ari Harjunpää än en gång lät sin konstnärlighet och hantverksskicklighet resultera i ett alldeles fantastiskt litet diorama. Några år tidigare hade Ari gjort ett liknande till mig, som visar när Mercedes A-klass välte i “älgtestet” på Bromma flygfält 1997.

Ari köpte en modellbil i skala 1:43, plockade isär och lackerade karossen svart samt målade inredningen röd (!). Sedan konstruerade han en sandfålla där Ferrarin står nedplöjd och placerade ut ett antal uniformerade gubbar med spadar. Där står även Calle Carlquist i sin ljusa skjorta, sina svarta jeans och sina mörkblå sneakers. Detaljrikedomen är enastående – kolla bara skyffeln och de specialgjorda Ferrarisköldarna på framskärmarna.

Calle Carlquist i ljus skjorta och svarta brallor ser på medan Ferraris funktionärer gräver loss nya 575M ur sandfållan. Foto: Eric Lund.

Calle Carlquist har ägt mer än hundra bilar, men hittills aldrig någon Ferrari. Nu har han i alla fall en högst personlig Ferrari i stallet, om än i skala 1:43. Foto: Eric Lund.

När presenten skulle lämnas över lurade vi Calle till Aris arbetsplats, Ferrari-, Maserati- och Lamborghiniverkstaden EB Auto i Uppsala, under förevändning att kolla på anläggningen och några av 1:1-bilarna som råkade stå i lokalen.

Dioramat smög Ari in i ett vitrinskåp där EB Auto visar modellbilar som de har till salu. “Har du sett de här läckra modellerna”, sade jag till Calle för att lirka honom till skåpet. Calle kikade, men verkade inte se något speciellt. “Den här modellen, är inte den rätt ovanlig?” försökte jag igen. Ögon som spejade efter avvikelser – och plötsligt gick ridån upp.

Ari har fryst ett ögonblick i svensk biltidningshistoria, och skapat ett unikt “tredimensionellt dokument” för Calle att ställa i bokhyllan – kanske invid pressmappen för Ferrari 575M. Det lilla konstverket platsar åtminstone i det finaste av sällskap. | e11 |