När det torra biltestet blir en läsupplevelse – åtta roliga exempel
Pliktskyldig uppräkning av fakta och testresultat? Eller njutningsfull läsning som du minns även många år senare? Konsten att skriva ett biltest!
Konsumentjournalistik i form av biltester kan innebära knastertorr information förpackad i dödbakad berättarteknik. Men det kan också vara texter som man njuter av att läsa och har i färskt minne även 40 år senare.
Vilken biltidning man fastnade för som ung bilentusiast kokar så klart ned till personliga preferenser. För min del var det först och främst Teknikens Värld som gällde. Dels bjöd tidningen på en blandning som tilltalade mig, dels och framför allt älskade jag biltesterna.
Den magiska formeln är egentligen rätt enkel. Genom att samla på sig så mycket fakta, upplevelser, intryck och krassa testresultat som möjligt går det att förhålla sig väldigt fri när texten ska skrivas. Den konsten odlades med framgång på Teknikens Världs redaktion, där språk och skrivkonst rent allmänt stod högt i kurs.
Inte minst fanns det durkdrivna redaktörer som kunde ledsaga oerfarna skribenter och redigera deras texter så att de värsta blindskären undveks. När jag själv, några år senare, fick kliva över tröskeln till redaktionen blev jag varse denna omsorg, som jag som läsare kunnat ana utan att egentligen ha en susning om hantverket.
Det är ingen större konst att frifräsa fram formuleringar som målar med klatschiga, breda penseldrag och avger sina omdömen med en köttklubbas finkänslighet. Ungefär som i meningen du just läste. Men när Teknikens Värld var som bäst – och det var den rätt ofta – var det snarare lite underfundiga, lågmälda och understated formuleringar som fick spalterna att glänsa.
Som läsare förstod man att skribenterna (många av dem, åtminstone) själva hade läst mycket och inte bara biltidningar. Det låter pretentiöst, men bildning och breda intressen lyste igenom i många texter, fast mer som en klangbotten än något skribenterna skrävlade med. Och mest av allt förstod man att texterna blivit till av glädje och hjärtans lust. Samt noggrannhet, ej att förglömma.
Ett biltest med redovisning av för- och nackdelar, uppmätta testresultatet och gnetiga ekonomiresonemang kan bli hur tradigt som helst. Men den skickliga testskribenten vet att bara använda testfaktan som ett stabilt ramverk. Den briljanta testskribenten kan förvandla det journalistiska hantverket till ren konst.
Först och främst gäller det att fånga läsaren med en intresseväckande start. Här är åtta exempel på hur man kan inleda ett biltest. De är sinsemellan väldigt olika, vilket också bevisar vilken färgrik palett som Teknikens Värld tillät sina medarbetare att använda. Exemplen är från perioden 1985–1992, med undantag för det sista som är från 2002. Urvalet speglar så klart att jag var i en så kallat formativ ålder just dessa år – jag lapade girigt i mig av de välsmakande exempel som kom i min väg och lade somliga på minnet.
Det finns väldigt många fler exempel som borde nämnas och skribenter som förtjänar att lyftas fram i rampljuset. Det ska jag med glädje göra i fler artiklar av det här slaget framöver – inte minst med exempel ur andra publikationer än min ungdoms Teknikens Värld.
Om du vill läsa texterna i sin helhet är det bästa tipset (förutom Teknikens Världs redaktion) auktionssajten Tradera. Jag rekommenderar det starkt, för lika läsvärda som inledningarna är även resten av texterna. Ofta dessutom med avslutningar som knyter ihop berättelsen med underskruvad elegans. Gamla biltidningar kostar sällan mer än några tior, men bil- och läsupplevelsen kan vara guld värd.
Eric Lund
motorjournalist och motortidningsarkeolog
Skribent: Calle Carlquist. Fotograf: Lasse Allard. Testbil: Mazda MX-5 Miata. Utgåva: 16/1990.
“Home run! I baseball betyder det att slagmannen klipper till bollen så hårt och rätt att han kan springa hela varvet runt, förbi hindren, in i boet igen och norpa alla poäng, utan att motståndarna hunnit bränna honom, ja, ibland innan de ens fattat vad som hänt.
Jag vet för närvarande inget bättre sätt att beskriva Mazda Miata, eller MX-5 som den också kallas. Den sitter nyduschad och klar, redo att gå till kvällens bal innan de andra ens hunnit byta om till träningsoverall.
Framför mig rullar just nu en slingrande krokig remsa till väg, de bläddrande vitmarkeringarna i asfaltkanten som taggar kring en film om evig sommar, där himlen är lika blå som just i dag.
Bakom mig den sonora tonen av 4.000 glada motorvarv strömmande ut ur ett rostfritt avgassystem. Vid höger hand en kort, vaggande växelspak, som bjuder en mer delikat känsla än i någon annan bil – och mitt i allihop en fräck liten röd kaross, som bara genom att finnas till har fått en hel värld att slå på ändan av glädje.
Vi glider backe upp, backe ned, in i och ut kurvor, och är inte på väg någon särskild stans. Det är mycket enkelt, mycket ansvarslöst och alldeles förfärligt roligt.”
Skribent: Gunnar Dackevall. Fotograf: Roger Schederin. Testbilar: Honda NSX och Porsche 911 turbo (964). Utgåva: 14/1991.
“Imola-banan en fredag i april 1991: Förkvalet inför helgens Formel 1-lopp är slut. Porsches motorguru Hans Mezger kliver in i sin Porsche 928 GT och beger sig norrut. De mäktiga alper han skall ta sig över för att nå hemmet i Stuttgart ter sig rent fjuttiga i jämförelse med den uppförsbacke som Porsche har tillbaka upp till prispallens översta trappsteg i Formel 1.
Det välbärgade japanägda Footwork/Porsche-stallet är sist i förkvalet – bakom finansiellt krisiga team som AGS med Cosworths gamla uråldriga V8-motor – och får inte ens vara med på träningen.
Medan Mezger och hans team får en ledig helg har Akimasa Yasouka desto mer att göra i Imola. Yasouka är Hondas motorchef på banorna och hans team kämpar med avstämningen av V12:an för att få den att gå lite mjukare under de kalla och våta förhållanden som just råder i Italien. Arbetet ger utdelning: McLarens båda Honda-drivna bilar kör in som etta och tvåa i tävlingen. Honda vinner dubbelt, Porsche kvalar inte in.
Anderstorp-banan en torsdag i april 1991: Föraren av en mittmotordriven Honda NSX tar till varje knep för att hänga med en Porsche 911 turbo av senaste årgång. Men hur han än försöker försvinner Porschens flammande avgasrör allt längre bort för varje varv.
Porsche vinner, Honda halkar efter. Starkt förenklad slutsats: Honda är bäst på att bygga motorer för tävlingsbruk. Porsche är duktigast på att bygga sportbilar för buskörning.
Men snittresultatet från denna helg i april talar till Hondas fördel. På Imola skiljer det mer än tio sekunder mellan den snabbaste Honda-drivna bilen och den kvickaste Porsche-drivna. I Anderstorp tappar Hondan blott två sekunder.
En lek med siffror som kanske kan tyckas vara av ringa faktiskt intresse. I symboliken ligger det dock en del sanning.
Porsches försök att ta sig in i F1-racing efter en kortare bortavaro går katastrofalt segt. Hondas första försök att etablera sig i superbilarnas extrema värld är så lyckat att vagnen är snubblande nära att knäcka Porsches allra snabbaste sportbil runt en racerbana.
Och väger vi in egenskaper vid daglig landsvägskörning har Honda redan gått om och passerat. Porsche säger att man behöver tid innan resultaten kommer på banorna.
Honda tycks inte behöva mer än ett försök för att bygga den mest eggande kombinationen av Grupp C-racer och Gran Turismo-bil vi hittills har upplevt.”
Skribent: Björn Sundfeldt. Fotograf: PeO Eriksson. Testbilar: BMW 745i och Mercedes 500 SEL. Utgåva: 3/1985.
“När jag slår upp mina ljusblå är det kolsvart ute. Det enda som hörs är ett svagt susande från däcken och dämpad musik från de främre högtalarna.
En vägvisare som skymtar förbi i strålkastarljuset upplyser mig om att vi just passerar Strömsnäsbruk. Det sista jag minns är den upplysta motorvägen förbi Jönköping, jag har alltså sovit i över en timme.
Känner mig lite ruggig efter tuppluren. Trycker på en av de tre knapparna i dörrsidan för att få igång elvärmen i soffan. Sträcker på kroppen och känner mig tillfreds med tillvaron. Det enda jag inte är riktigt nöjd med är att Grundström heter Grundström. En privatchaufför ska heta något typ Jansson eller Karlsson.
Fast han kör bra, Grundström. Mjukt men ändå snabbt, precis som det anstår en chaufför som anförtrotts mig och en Mercedes 500 SEL.
Trycker på en av de andra knapparna. Soffan glider bakåt och ryggstödet vinklas upp så att jag sitter i stället för halvligger. Slänger en blick bakåt. Mellan det närmaste strålkastarparet kan jag skymta en njurformad grill. BMW:n hänger med.
Tänder läslampan ovanför höger axel och börjar bläddra i testprotokoll, instruktionsböcker, utrustnings- och prislistor. Klottrar ner en del anteckningar om min sittplats.”
Skribent: Dag E. Hogsten. Fotograf: Roger Schederin. Testbil: Chevrolet Corvette ZR-1. Utgåva: 4/1992.
“Tjpp! Det gnäller till från bakdäcken och jag hinner uppfatta en förvånad blick från passpolisen innan texten ‘SHIFT’ tänds på instrumentpanelen och jag växlar till tvåan i nästan 80 km/h.
Under tiden har sidorutan glidit upp och jag har räckt över passen till min passagerare och nu lyser det ‘SHIFT’ igen.
Vägen är torr.
Luften är klar.
Himlen är blå.
Tanken är full.
Trafiken är gles.
Farten är fri.
Nu jävlar.
Men underbart är kort. Femton mil senare vill min passagerare stanna och fika, hon klagar över huvudvärk. Strax innan såg jag siffran 276 flimra på den digitala hastighetsmätaren. Samtidigt lyste det ‘SHIFT’, jag lade i sjätte växeln och motorn tappade varv och bilen fart. Sexan är en ekonomiväxel.
Apropå ekonomi så tankar vi 38 liter blyfri 98-oktanig bensin när vi har fått kaffe och huvudvärkstabletter. Mycket på 15 mil? Njaaa – inte så farligt ändå med tanke på att knappt 45 minuter har förflutit sedan vi tog ett snabbt farväl av passpolisen.
Vid det här laget har söndagstrafiken på Autobahn börjat tätna. Farter runt 250 kilometer i timmen är inte längre möjliga. Genom att vrida om något som ser ut som en extra tändningsnyckel minskar jag motorns maximala effekt från 380 hästkrafter till 240 och Chevrolet Corvette ZR-1 fortsätter resan som en ganska vanlig vagn.”
Skribent: Calle Carlquist. Fotograf: Lasse Allard. Testbilar: Opel Senator CD 3,0i och Volvo 760 GLE. Utgåva: 25/1987.
“Han tog tog emot samtalet, det lät som om det kom lokalt: – Larsson. Varmed kan jag stå till tjänst?
Han var av den lite gammaldags skolan, 56 år och företagets kamrer. Grå kostym, brun attachéportfölj. Inte alltid färgmatchande strumpor. I dag var de ljusröda. Nu var det faktiskt Chefen som ringde. Larsson svalde två gånger.
– Ja, Larsson, det ser ju fint ut det här, den här sammanställningen menar jag. Jag, hrrm, vi i företagsledningen har som du vet beslutat om nya bilar. De gamla 760:orna duger inte längre för avdelningscheferna och oss själva. Vi måste komma med något nytt som visar att vi hänger med.
Äntligen, tänkte Larsson, äntligen. Som han var less på den där gamla surburken han kuskat land och rike runt i sedan 1982.
– Gå ner på gården och titta på de bilar vi ställt upp där, sade Chefen. Tag sedan semester, två veckor, kör bilarna och kom upp till mig och rapportera vilken vi ska köpa. Verkställ!
– Ja, Chefen, sade Larsson och krängde på sig sin trenchcoat.
I hissen ned funderade han på vad det kunde vara för bilar. Volvo 740 kanske? Eller Opel Omega, de har ju blivit vanliga på företagen? Äsch, längre än till en Ford Sierra sträcker sig nog inte gubben.
Larsson gick ut på gården där han möttes av två välbekanta profiler. – Jaha, Volvo och Opel tänkte han.
Men här han gick lite närmare var det något som inte stämde. Tydligen hade någon dragit med en stor osthyvel över Volvos nos och upp över rutan, för av den vanliga fyrkantigheten hade blivit en mjukt rundad front. Larsson gick runt bilen och blev ytterligt överraskad. På bakluckan stod det Volvo 760 GLE.
– Det var som … mumlade Larsson. Vad har tagit åt Chefen?
Så gick han fram till Opeln. Den såg inte heller ut riktigt som han var van vid. Fronten – skall det vara så mycket krom? Och det här sidofönstret? Fälgarna?
Larsson snodde runt bilen och fick nästan en chock. Dert var en Opel Senator, inte en Omega.
– Chefen har blivit tokig, sade han högt för sig själv. Hur skall vi ha råd med sådana här bilar?
– Oroa dig inte för det du, hördes då en dånande stämma från det stora fönstret på andra våningen. Sätt fart nu, och kom ihåg: Två veckor!”
Skribent: Gunnar Dackevall. Fotograf: Roger Schederin. Testbilar: Ferrari 348 tb och Lotus Esprit SE Turbo. Utgåva: 1/1991.
“Ha, ha, ha, ha! Skrattet bubblade fram långt nerifrån maggropen och lyckades till och med överrösta det vanvettiga ljudet av hårdkomprimerade, vilt brinnande bensinångor bakom ryggen.
Svetten rann längs mina tinningar och varje gång varvräknarnålen snuddade rödmarkeringen kände jag hur tårarna var på väg fram genom sina kanaler.
Den hårda lilla växelspaksknoppen skickade en stickande smärtimpuls genom armen och fjädringen hjälpte till att skicka en lika smärtsam stöt genom ryggraden.
Lyckokänslor blandas med smärta och jag kör som i trance. Fortare, fortare, fortare …
Den lilla slingriga vägen över Schwarzwalds höjder tycks bli allt smalare och kurvorna bara tvärare. Jag ser fortfarande en gul blipp i backspegeln där vägen rätar ut sig någon gång och hinner fundera någon sekund på hur Staffan vågar köra så fort på allmän väg …
… hårt på bromsen, ner genom den hårda lådan, ett nytt grepp i ratten, sikta mot skärningspunkten, mjukt på med gas, sedan allt hårdare. Och hårdare.
Bakhjulen driver ut i vägkanten, växla (aj!), vråla ur motorn till 8.000 (åh, rysningar), korrigera bilens vandringar över ojämnheterna, växla igen … bromsa … hårt!
Bröstkorgen trycks ihop mot säkerhetsbältet. Framhjulen kasar lite i ingången, jag lägger på gas för att balansera, greppet försvinner …”
Skribent: Michael Åhman. Fotograf: Lasse Allard. Testbilar: Fiat Uno Turbo och Nissan Sunny GTi 16V. Utgåva: 17/1987.
“– Nå mina söner, sa kung Gasa, regenten i Buspojkarnas Paradis, nå, mina söner, ni var sena hem i natt!
Gasas enda avkomlingar, prinsarna Prestanda och Körglädje, tittade på varandra medan de tog för sig av vad som bjöds till frukostens eviga vegetabiliska racingolja (kunde hovet aldrig försöka variera dieten?). ‘Nu var han där igen’, tänkte deras blickar, det enda som bröt tystnaden var pappans bläddrande i de senaste trimningskatalogerna.
– Ja, vad ni gjorde förstår jag väl, jag vill bara veta vad de hette, fortsatte kung Gasa.
Storebror Prestanda, som var rikets tronföljare, visste att dessa ‘förhör’ aldrig skulle inställas, inte förrän gubben fått ett rejält svar.
– Jo, farsan, nere på Discodromen hittade vi två nya skönheter vi aldrig sett på stan.
Pappan nickade.
– Ja, så vi tänkte att vi skulle testa dem. Så Körglädje han bjöd upp den ena, ja hon var faktiskt japanska, Nissan Sunny GTi 16V heter hon, fortsatte Prestanda.
– … va, skrek pappan och lyckades nästan välta oljan över bordskanten. Hon var väl inte släkt med den där eländiga Cherry Turbo, hon som försvann från landet härom året?
– Jo, jag tror det, sa Körglädje.
Ibland brukade pappa Gasa bryta ut i långa, filosofiska monologer om hur det var förr, då på 70-talet när bara fröken Golf fick vara med på hovets pampiga fester. Nu var det ständigt nya som klappade på porten. Och alla var minsann inte så hetlevrade som han önskat.
– Hmm, fortsätt min son.
– Jo, ungefär samtidigt fick jag syn på den där lite fyrkantiga italienskan. Fiat Uno Turbo i.e. heter hon. Ja, i.e. betyder elektronisk insprutning, förklarar storebror.
– Pojkar, sa pappa Gasa och tittade på sina söner. Det är snart hög tid för er att hitta era prinsessor. Det här landet måste ju ha en ny kung och en drottning den dag jag faller ifrån. Gasaättens fortbestånd måste säkras. Hur var nu de här två?
Och pojkarna berättade.”
Skribent: Calle Carlquist. Fotograf: Roger Schederin. Testbil: Porsche 911 GT2 (996). Utgåva: 14/2002.
“Vad gör en 315 km/h-bil som du i ett 110-land som det här? Kan du förklara varför du kostar över en halv miljon mer än din bedövande snabba turbobrorsa? Hur länge orkar du accelerera på det här viset?
Tankarna rasar fram men slår tvärnit i pannbenet. Jag måste försöka vara absolut koncentrerad. Perspektivet har smalnat, jag kör som i en kon. Fonden av granskog som nyss låg i horisonten reser sig allt snabbare.
Jag drar i sjätte växeln. Det trycker till i ryggen igen och vi stormar förbi 280 km/h. Jag ser en flera hundra meter lång kvast av grön pollenrök i backspegeln. Och redan är vi förbi 300-strecket.
Nu måste jag smacka högerfoten mot bromspedalen. Hårt. De fyra skivorna dränker med sitt mörka dån alla andra ljud och fångar den lilla plåtkokongen som i ett resårband. Det går så fruktansvärt snabbt, jag hänger framåt i det röda bältet och vi stannar med ett knyck. Den lågsniffande spoilern längst där framme hamnar precis på randen mellan flygfältets startraka och avkörningsgräset. Inte en meter till.
Precision. Det går inte att komma närmare absolut precision i en standardbil.
Det är nog vad en 315 km/h-bil som Porsche 911 GT2 har att göra i ett 110-land som det här. Det är vad 1.695.000 kronor köper för ett exemplar i standardskick. Och det är därför det fanns mer att ge när jag slog av vid 304 km/h.”
MER LÄSNING! | Om biltester värda att minnas |
MER LÄSNING! | Om biltester värda att minnas |
308 mot 911! Biltidningen Car rivstartade med ett drömtest 1985: Ferrari mot Porsche! Michael Åhman skrev.
KLICKA HÄR!
928 mot 911! Duell 1984 mellan märkesbröderna, V8 mot boxersexa. Björn Sundfeldt skrev.
KLICKA HÄR!
911, 928 och 944. Jämförande provkörning mellan Porsches tre koncept 1983. Kjell Broberg skrev.
KLICKA HÄR!
Dagen då Mersan välte. A-klass slog runt i Teknikens Världs testbana. Här är historien – och 1:43-dioramat från händelsen!
KLICKA HÄR!
MER LÄSNING! |
Provkörningar, klassiker, intervjuer, upplevelser |
MER LÄSNING! |
Berättelser och bilhistorier |
MER LÄSNING! | Provkörningar, klassiker, intervjuer, upplevelser | MER LÄSNING! | Berättelser och bilhistorier |
Då och nu med 959. Vad skrev reportrarna efter första provkörningen 1986? Och hur är den att köra 2025?
KLICKA HÄR!
Honda som spöade Porsche. Två exemplar (90- och 00-tal) av den japanska delikatessen på svenska vägar.
KLICKA HÄR!
Provkörning “GT3-Boxstern”. Sugmotor på 500 hästar och spetsegenskaper i alla grenar. Mot en fond av Boxsterhistoria.
KLICKA HÄR!
Minns du Gunnar Friberg? Legendar på Teknikens Värld. Körde Bentley. Här “skuggar” han provkörningen av en ny Conti GT.
KLICKA HÄR!
Den japanska kockkniven. Hur kan den vara så bra? Finns svaret i de extrema, högvarvande mc-motorerna från Hondas 60-tal?
KLICKA HÄR!
Unik historia! Hur gick det till när Porsche etablerades i Sverige? Och vilken bil var allra först på svensk mark?
KLICKA HÄR!
0–3.000 mil på 5 månader! Kenneth slog till på en ny 911 Turbo och lade Europas vägnät (samt “Ringen”) under sig.
KLICKA HÄR!
Landsvägens konung. GT3 i “civilt” utförande med manuell låda är en bil som sätter fart på de historiska referenserna!
KLICKA HÄR!
Stig pratar fyrhjulsdrift. Provkörning av 911 Dakar och samtal med rallyvärldsmästaren Blomqvist.
KLICKA HÄR!
Utan jeansväst och jukebox. Kan man se på Mustang GT med helt europeiska ögon? Som vore den bara en kompetent sportcoupé …?
KLICKA HÄR!
